Sexuella trakasserier och övergrepp begås hela tiden överallt. Det visste vi ju.
Ändå slog #metoo ner som en bomb i måndags.
Skådespelerskan Alyssa Milanos ord på Instagram, hennes uppmaning om att offer världen över skulle förena sig och berätta sina historier under hashtaggen #metoo (jag också), har svept som en tryckvåg över världen och gett oss fruktansvärda berättelser.
Men hur hemska de än är, hur sorgligt det än är att fyra av fem svenska kvinnor har utsatts för sexuella trakasserier eller övergrepp, så är det hoppingivande att så många offer äntligen vågar säga ifrån.
#metoo är ett tecken i tiden, ett tydligt tecken på att vi är på rätt väg i jämställdhetsarbetet. Problemet är enormt, men att börja prata om det är en bra början.
Men det kan inte stanna där, sexuella trakasserier och övergrepp upphör inte när #metoo tystnar.
Som utrikesministern Margot Wallström (S) sa: "Det räcker inte med den här typen av upprop utan det måste leda till åtgärder. Vi måste fundera på hur vår lagstiftning ser ut."
Sexuella trakasserier och övergrepp drabbar oftast kvinnor, ibland män och otäckt ofta pojkar och flickor. I hemmet, på arbetsplatsen, i skolan, på krogen, i omklädningsrummet, på bussen, på tunnelbanan, ja överallt där det finns människor.
Polisen, rättsväsendet, vården, kvinnojourerna, stadsmissionerna möter offren varje dag i sitt arbete.
De värsta skräckhistorierna är de när människor i beroendeställning drabbas. Vuxen mot ung, förälder mot barn, chef mot underställd, tränare mot adept, lärare mot elev och så vidare. De offren vågar oftast inte berätta, de är rädda, underlägsna och fyllda av skuld och skam.
Förre höjdhoppsstjärnan Patrik Sjöbergs historia är ett typexempel, hur han vågade berättade om sin tränares och styvpappas övergrepp först när denne var död. Och när väl Sjöberg hade berättat så vågade många, många fler av tränarens adepter göra det också.
Precis så fungerar #metoo.
De drabbade hittar stöd i andras historier, känner att de inte är ensamma om att leva med skammen, skulden och rädslan och vågar då berätta.
Det är starkt, vackert och fruktansvärt på samma gång, att se människor gå samman så.
Tyvärr tycker jag #metoo-debatten i Sverige har förminskats till att handla för mycket om två anklagade medieprofiler och huruvida de ska namnges i media eller inte. Tråkigt, det här problemet är så mycket större än så. Svenska medier med ansvarig utgivare är inga bödlar, vi jobbar utifrån de pressetiska reglerna och är försiktiga med namnpubliceringar, framför allt när det saknas polisanmälan, förundersökning och åtal. Som allmänhetens pressombudsman, Ola Sigvardsson, sa i veckan: ”Nyfikenhet skapar inte allmänintresse.”
Allt eftersom dagarna har gått, och fler uppgifter har kommit fram, har flera medier namnpublicerat vilket visar just det ansvarsfulla, genomtänkta utgivarskap vi ska vara stolta över i Sverige.
Fokus måste ligga på berättelserna, lag och rätt, och en debatt som leder till att vi bryter mönstret.
Enligt Demoskops undersökning i veckan, som de gjorde åt Expressen, är tafsande det vanligaste övergreppet, oftast utfört av en främling på krogen.
Jag har själv drabbats av det flera gånger, jag har greppats både fram och bak av främmande, onyktra kvinnor och jag har flera gånger under middagar känt kvinnliga bordsgrannars händer under bordet, på mina ben och på mitt könsorgan.
Problemet är att jag inte känner mig drabbad, att jag inte tycker att jag är ett offer, att jag får skylla mig själv när jag har omgett mig med berusade människor.
Det är förstås helt fel tänkt, men jag tror många män resonerar som jag. Vi känner det medärvda fysiska övertaget och förminskar det som händer oss själva. Tyvärr är risken stor att vi då, med den synen på oss själva och vår kropp, också förminskar det som händer andra, kvinnor som män.
#metoo är ett utmärkt tillfälle att lyfta den här diskussionen med våra barn. Jag vet att jag och min fru kommer göra det när vi samlas i helgen. Vi kommer då säga till vår pojke och våra flickor att aldrig acceptera kränkningar, att de ska värna sin kropp och sin sexualitet, att det aldrig är okej att röra någon som inte vill bli rörd, att glömma vuxenkommentarer som "bli inte arg, han knuffar dig ju bara för att han tycker om dig" och tydligt säga ifrån om någon rör en mot ens vilja.
Men det är lättare sagt än gjort.
Sa jag ifrån när jag drabbades?
Sa min fru ifrån alla gånger hon drabbades?
Nej, tyvärr inte.
Barn gör som vuxna gör, så ska vi förändra det här måste vi alla börja säga ifrån.
#metoo.
Fotnot: På söndag klockan 12 till 15 genomförs en #metoo-manifestation på Stora torget i Linköping.