Nye S-ledaren går försiktigt fram. "Har Stefan Löfven mörk eller ljus röst?" frågar Håkan Thornell (C) ironiskt på sin berömda skyltplats vid E4-an utanför Norrköping. Löfven tänker uppenbarligen inte göra om företrädarens misstag genom att kasta fram snabba utspel. I Ekots lördagsintervju (12/5) förklarade han - med resonerande barytonröst - sig beredd att förhandla med regeringen om fortsatt kärnkraftsanvändning.
Sedan dess har han fått bassning av inbitna kärnkraftmotståndare i partiet. Någon dag senare hänvisade han i stället i Svenska Dagbladet till kongressbeslutet om att kärnkraften ska avvecklas.
Låt oss hoppas att Löfvens trevande beror på att han planerar för en omläggning av S-politiken. Var han själv står har han många gånger tydliggjort i sin förra roll som Metallordförande: Sverige behöver en trygg energiförsörjning och kärnkraften spelar en avgörande roll.
Men att förändra politiken i det socialdemokratiska partiet är en långsam process. Det finns dock krafter inom S som står nära industrifacken och som vill låsa upp partiets hållning.
Som förra Centerledaren Maud Olofsson påtalar i nya boken "Upplyst eller utfryst - en antologi om energimarknaden" (utgiven av energijätten E.ON): för att visa upp ett regeringsdugligt rödgrönt alternativ offrade Socialdemokraterna ambitionen att nå en bred överenskommelse om energipolitiken. Maktpolitik sattes framför ansvar för Sveriges konkurrenskraft. Häri ligger förstås också ett försvarstal. Olofsson sjunger kompromissens lov - men det råder ingen tvekan om att kärnkraftsuppgörelsen kostat på.
Hans Bergström, fd chefredaktör för Dagens Nyheter, påpekar i samma bok att det finns en tradition i Sverige från slutet av 60-talet och framåt av att ta tillväxten för given. "Att Sverige skulle ha starka företag och en snabb tillväxt kom att uppfattas som självklart, nästintill naturgivet. Tillväxtkrafter behövde inte vårdas."
Detta synsätt har påverkat politiken. Energifrågan har präglats av handlingsförlamning, samtidigt som det inte funnits någon känsla av situationens allvar eftersom vi under många år dragit nytta av ett väl fungerande elproduktionssystem. Kruxet är att detta system planerades och grundlades under 1950- och 1960-talen. Om Sverige framgent ska kunna konkurrera med snabbväxande ekonomier krävs nya politiska beslut - som sträcker sig längre fram än en mandatperiod.
Östergötlands landshövding Elisabeth Nilsson, med gedigen bakgrund i stålindustrin, skriver i boken om basindustrins betydelse för den svenska välfärden. Precis som skogen och malmen är el en råvara i industriprocessen. Om Sverige väljer att inte nyinvestera i energiförsörjningen, med stigande elpriser som följd, kommer andra nationer att konkurrera ut vår industri. Sannolikt är dessa länders produktion under överskådlig tid betydligt mer miljö- och klimatbelastande än den svenska.
Även Stefan Löfven har en djup kunskap om industrins betydelse för jobb och tillväxt. Han kommer att behöva all den förhandlingsskicklighet han övat upp som fackbas och ett rejält magstöd för att förflytta sitt parti i den tillväxtbejakande riktning som historiskt borgat för Socialdemokraternas styrka. Det är dags att sjunga upp sig, Löfven.