Att lyssna på Alexander Bard är som att sitta i första vagnen på den bergodalbana som är hans tankar. Det går snabbt, det kittlar, det känns till och med i magen, och efteråt är man helt upprymd.
Bard har verkligen en unik blick för skeenden i vår tid.
Efter att ha lämnat musiken och elakheterna i idoljuryn lever han nu på att forska om internet och världen över sprida sina tankar om dåtid, nutid och framtid.
Vi som lyssnar, som på Norrköpings näringslivsmässa igår, älskar det.
Bard får oss att tänka ”ja, så är det ju faktiskt” eller ”ja, så ser det ju faktiskt ut att bli”.
Jag fascineras när han målar upp bilden av det nya klassamhället, som han menar grundar sig i ett digitalt utanförskap och som får till följd att människor röstar på Donald Trump eller Sverigedemokraterna.
Det är självklart inte hela förklaringen men jag tror definitivt Bard är något på spåren.
– SD:s valframgång är felanalyserad. Det handlar inte om rasism, att folk inte vill ha människor med annan hudfärg eller religion. Det handlar om människor som är digitalt utanför, som inte finns digitalt, som har få facebookvänner och få twitterföljare. Som är förbannade, bittra och gärna röstar på en presidentkanditat som kör allt åt helvete för att de inte orkar med det här kaoset som de tycker världen är.
– Den 29-årige arbetslöse mannen i Filipstad, som tror världen är det nätkasino där han spelar bort sitt socialbidrag, och det nät där han hittar sin porr och där han näthatar, det är det som är vår nya underklass och det är de människorna som är de mest sannolika att rösta på Sverigedemokraterna.
– IS och framgångarna för Trump är reaktioner från massor av människor som känner sig digitalt utanför.
Bard pekar på att är du i 20-årsåldern idag lär du känna människor digitalt innan du träffar dem fysiskt, det gör att de som är utanför digitalt också blir utanför i den fysiska världen.
– För tjejer är inte det här samma problem. De flesta tjejer är jättesociala och har ett stort personligt nätverk.
Bard menar, likt många näringslivsföreträdare, att den sociala kompetensen blir framgångsfaktorn nummer ett för människor idag och i morgon. Med fakta och kunskap en knapptryckning bort, så är det de socialt skickliga, de som får ut mest av sitt privata nätverk, som sitter på nycklarna i framtiden.
Så vill vi våra barn väl ska vi inte fokusera så hårt på att stärka deras jag, vi ska lära dem fungera i grupp. Då klarar de framtiden bäst.
Där har Bard sin viktigaste poäng, tycker jag, i sin kritik mot svenska skolan för att den undervisar om sten-, brons- och järnåldern i stället för det som är relevant idag.
– Skolan borde ställts om för 20 år sedan. Alla barn borde redan då fått egna datorer och skolats i social intelligens. Men fortfarande har ingenting hänt.
Visst är det så, det är i skolan samhället har chansen att ge alla barn samma digitala förutsättningar och det är där vi har chansen att lära alla fungera i grupp.
Bard menar att vi ska glömma jaget, att många redan har gjort det, att individualismen håller på att dö ut. Tecken på det ser vi redan nu i sociala medier där människors beteende ändrats kraftigt senaste året. Mindre privata detaljer, mer delande av annat material.
– Vi är inte längre intresserade av vad andra människor äter, gör och tänker, vi är mer intresserade av att sätta oss i ett sammanhang, i ett nätverk. Där vi håller ihop som stammar förr i tiden.
Tillbaka till rötterna alltså, till flockar där vi trivs, har en tydlig roll och utvecklar saker tillsammans.
Visst låter det trevligt?