Nelson Mandela hade varit svårt sjuk i månader. Han var märkt av de tunga åren i fängelse. Han var 95 år gammal. Att hans bortgång var nära förestående stod klart för envar.
Ändå överrumplades jag av hur stark min egen känsla av sorg och saknad var när budet om hans död kom sent på torsdagskvällen.
Snabbt spreds dödsbudet i sociala medier, där människor på olika sätt uttryckte vördnad och sorg. Nyheten och försöken att summera hans livsgärning har dominerat medierapporteringen de senaste dygnen. Hedersbetygelserna från världens ledare har strömmat in.
Ingen kan tvivla på magnituden av det arv som Mandela lämnar efter sig. Framtiden för Sydafrika stod och vägde när Mandela år 1990 befriades från sitt 27 år långa fängelsestraff.
Decennier av massakrer, fängslanden och tortyr av demokratikämpar och förnedring av den svarta befolkningen hade förvandlat landet till en krutdurk. Den vita minoriteten fruktade – med rätta – att utsättas för en grym hämnd. Ingen hade blivit förvånad om Sydafrika fallit sönder i bittert inbördeskrig.
Men Mandela valde försoning och såg till att Sydafrika under fredliga former avskaffade den vedervärdiga diskrimineringspolitik som landet gjort till statsskick.
Att förlåta och söka ening var inget naturgivet vägval. Mandela engagerade sig politiskt redan i unga år och tog då intryck av Gandhis icke-våldsfilosofi. Men efter Sharpevillemassakern 1960 då polisen sköt ihjäl 69 demonstranter menade Mandela att kampen mot förtrycket även behövde föras med vapen och grundade ANC:s militanta gren. Då skulle nog få ha spått att Mandela skulle få ett långt liv.
Några år sedan ställdes han inför rätta, av regimen utpekad som terrorist. Även då kunde hans öde ha tagit en annan vändning. Mandela riskerade dödsstraff, men dömdes efter starka internationella påtryckningar i stället till livstids fängelse. Att under större delen av sitt vuxna liv sitta fängslad, att påtvingas förtärande tvångsarbete och berövas kontakten med familj och vänner – det borde göda en stark bitterhet och revanschism. Men så blev det inte.
”Under tjugosju år av ensamhet lät Mandela aldrig hatet ta över,” konstaterade författaren och nära vännen Per Wästberg i en nekrolog i DN (6/12). Mandela själv uttryckte det mer enkelt: ”En fördel med att sitta i fängelse är att man har mycket tid att läsa böcker.”
Nelson Mandela visade efter sin frigivning en nästintill omänsklig moralisk resning, som kunde ha varit inte bara respektingivande utan kanske också avståndsskapande. Men hans omvittnade värme, humor och självdistans gjorde honom till en människa av kött och blod. Många är berättelserna om hur han mitt under ett storpolitiskt toppmöte kunde avbryta sig för att prata med en vaktmästare eller med något barn som råkat befinna sig på platsen och som fångade hans intresse. Som om de många åren i isolering på Robben Island hos honom fött en öppenhet och en glupande nyfikenhet på andra människor.
En sann hjälte har nu lagt sig till vila. Må han alltid leva i våra hjärtan.