Jag minns hur jag ofta funderat när jag hört nyheterna på radion. Häromdagen var han i Islamabad, och nu är han visst i Tokyo. Hur hinner han? Hur orkar han? Är han aldrig hemma för att pusta ut?
Sveriges Radios Asienkorrespondent Nils Horner var ständigt på resande fot. Några veckor på sommaren unnade han sig i Sverige, jobbande förstås, som producent. Den vila och återhämtning som är livsnödvändig för de flesta av oss lockade honom inte mycket. Tog han trots allt ledigt drog han sig undan till den brusande storstaden New York.
Nils Horner mördades mitt i steget, på reportageresa i Kabul i Afghanistan. En kula i bakhuvudet av två okända män, på öppen gata. Så vidrigt, så brutalt, så fegt. Än en gång påminns vi om riskerna med att rapportera från världens oroshärdar. Är det verkligen värt det? Det är svårt att tvärsäkert svara ja när en korrespondent fått sätta livet till.
Men utan journalister som tar sig utanför mediehusen, som befinner sig på plats och söker sanningen bakom politiska paroller, propaganda och officiell skönmålning riskerar vi att bli fångna i en tvådimensionell skenvärld.
I moderna krig och konflikter slåss de krigförande inte bara mot varandra utan lika mycket om att vinna verklighetsbeskrivningen. Därför har journalister gått från att betraktas som civilpersoner till att ses som måltavlor. Minsta rebellgrupp skaffar sig numera PR-ansvariga som får sköta medierelationer och propagandakrig. Den som ifrågasätter den bild som målas upp blir ett hot.
Vi vet inte mycket om de män som mördade Nils Horner. De är inte heller särskilt intressanta. Människor som skjuter en obeväpnad person är ynkliga kräk och förtjänar bara förakt.
Viktigare är att ta fasta på det förhållningssätt och den arbetsmetodik som Nils Horner gjorde till sitt signum. Varje gång hans särpräglade röst hördes visste vi lyssnare att det var dags att stanna upp. För han tog inte vår tid i anspråk om han inte hade något angeläget att berätta.
Jag kände inte Nils Horner personligen, men har många vänner som gjorde det. På radion skojade man ibland: Jaså Nils ska till Sydkorea, vet koreanerna att det innebär att något dramatiskt kommer att hända? Med sitt djupa kunnande om det gigantiska och brokiga Asien hade han förmågan att läsa av situationer och vara på rätt plats för att rapportera från händelsernas centrum.
I en intervju om sitt arbete för Sim(o) Mediestudier berättade Nils Horner om sin syn på sitt uppdrag. Intervjun gjordes 2008 av Lisbeth Gustafsson och Ami Lönnroth: ”Min mission är att berätta saker för folk som de inte skulle få veta om jag inte berättade det för dem.”
”Det är ofta svårt att veta vad som är sant, men det jag vill är att förmedla vad som händer så som det är. Det är mycket som är humbug i samhället eller i varje fall inte intressant och inte meningsfullt.”
Horner berättade om ett reportage där han fick en afghansk barberare att sjunga: ”Han hade varit sångare tidigare och sen fick han inte sjunga under talibanerna. Det var första gången han sjöng på sex år, med otränad röst, sprucken stämma. Det var gripande. Det är såna grejer jag letar efter, vanliga människor som symboliserar någon förändring eller något som hänt.”
Horner fick också frågan om vilka råd han skulle ge en ung journalist. Lita på vad du själv upplever, vad du ser. Apa inte efter andra utan ha en öppen attityd.
Mordet på Nils Horner har berört långt många fler än kolleger i branschen. På Sveriges Radios sajt har hundratals lyssnare skrivit minnesord och uttryckt sin djupt kända sorg. Nils Horners röst gjorde världen lite mer begriplig. När jag blundar hör jag den än.