Ågatan är ett bra exempel, där är det ofta ganska rörigt. Fotgängare går i bredd så att cyklisterna har svårt att komma fram, samtidigt som en del cyklande medborgare håller farligt hög fart när de kommer i backen från domkyrkan.
Ska man döma efter insändarna i Corren så är allt cyklisternas fel. Och visst finns det cyklister som har hål i huvudet. En del tycks drabbas av plötslig färgblindhet när de närmar sig ett trafikljus och andra förhåller sig ganska fritt till det faktum att vi faktiskt har högertrafik i det här landet. Men framför allt finns det cyklister som kör för fort och hänsynslöst bland fotgängare.
Men med det sagt skulle jag önska att alla som skäller på cyklister själva tog sig en cykeltur genom staden någon gång. Då framträder nämligen en annan bild. Linköpings fotgängare beter sig lika uppmärksamt och förutsägbart som en skock höns. Varför går ni i bredd, mitt på gång- och cykelvägen längs med Stångån, och fräser ilsket åt cyklister som försynt pinglar med klockan och vill köra förbi? Varför, kära seniorer, slutar många av er med stigande ålder att se er för när ni går ut i gatan?
På Stora torget blir det nästan komiskt. Där har man gjort en separat cykelbana framför Filbyterhuset för att fotgängarna ska få ha trottoaren närmast huset för sig själva. Men cykelbanan tycks ha blivit en av de promenerande Linköpingsbornas främsta mötesplatser där man gärna ställer sig och pratar. Och ve den cyklist som kommer och stör samtalen!
Cykelolyckorna ökar i landet, men beror det på att cyklisterna är slarviga i trafiken? I Göteborg bestämde sig några forskare på Chalmers att studera det på ett mer vetenskapligt sätt och försåg ett antal cyklar med filmkameror. Med hjälp av kamerorna kunde de gå tillbaka och ta reda på exakt vad som skett just före en incident i trafiken. Det visade sig att var tredje incident orsakades av bilar och en lika stor andel orsakades av fotgängare. I de övriga fallen var andra cyklister orsak till incidenten, eller så fanns det andra skäl.
Det verkar alltså som om ostyriga cyklister skapar störst irritation men inte nödvändigtvis flest olyckor i innerstadstrafiken. Och min bild är att fotgängarna sällan ser sin egen roll när det sker incidenter med cyklister, man anser sig ha rätt att vimsa runt hur som helst och om en cyklist kommer farligt nära så är det cyklistens fel, för hen "kom ju bara farande".
Så hur ska fot- och pedalburna Linköpingsbor samsas bättre på alla nyvunna ytor i staden i framtiden? Visst kan vi separera cyklister från fotgängare med vita linjer överallt, som man gör i Holland och England. Men jag är inte säker på att det skulle vara så framgångsrikt. Lösningen är nog enklare än så, det behövs bara samma sak här som i samhället i övrigt, lite mindre gnäll och lite mer inlevelseförmåga och omtanke om varandra.