Ja, välkomna tillbaka. Här är allt ungefär som senast det begav sig. S är ännu lite mer öppna för valfria vänster- eller högersvängar, bara de får bestämma. M har fått ny partiledare, men skillnaden handlar mer om frisyr än ideologi. Och vi har precis som i höstas demokrati i vårt land, det är fritt att rösta på vem man vill och jag ska absolut inte tala om för någon hur den bör rösta. Mitt enda anspråkslösa önskemål är, precis som i höstas, att alla tar reda på vad de faktiskt röstar på.
För en sak är ny, och den är inte obetydlig. Sverigedemokraterna har sen sist blivit landets överlägset tredje största parti och bytt partiledare: från en tillbakadragen pragmatiker till en driven ideolog. Det har gjort att det är ett delvis nytt parti som går till val i vår. Eller i alla fall ett mer ärligt parti.
Syftet med att stjälpa regeringen var att göra extravalet till en folkomröstning om invandringen, sa nya SD-ledaren Mattias Karlsson. Och det är lätt att tro att en minskad invandring främst handlar om att spara pengar som ska gå till viktigare saker som pensioner, sjukvård och ... eh, fornminnen, men så enkelt är det inte. Den som läser partiprogram och lägger samman det med hur SD börjat motionera i riksdagen får fram en annan bild. Kulturnationalism är målet (bytt från lite sämre klingande "etnisk nationalism"), syftet är en homogen nationell identitet, och medlet är främst kulturpolitiken. Mindre pengar till samtidskonst- och poesi och mer till visarkiv och hemslöjd är en väg, men mer häpnadsväckande: en total omstöpning av utbildningssystemet. Ett exempel är att all folkhögskoleverksamhet ska granskas i syfte att rensa bort allt som anses samhällssplittrande eller mångkulturalistiskt (läs motion 2014/15: 2903 om ni vill ha hela bilden). Snacka om åsiktskorridor och Putin-politik.
Om invandringen bara hade handlat om pengar hade SD inte ständigt ställt invandrarna mot pensionärer eller sjukvård – då hade de lika gärna kunnat ställas mot subventioneringen av banker, krigsplan, städhjälp eller något annat som inte drabbar någon fattig. Att stoppa invandringen handlar inte om mer resurser till våra gamla. Det handlar främst om att värna den nationella identiteten och få oss alla mer lika, och det är så klart lättare ju färre influenser utifrån som drabbar oss.
Nej, jag ska inte säga hur någon ska tycka eller rösta. Men om vi nu ska prata om ansvar och invandringens kostnader så skulle jag ändå bara lite kort vilja berätta hur jag tänker.
Jag tänker till exempel att det enda rimliga är att ett lands migrationspolitik utgår från hur det ser ut i världen. Just nu ser det för bedrövligt ut, och då önskar jag att vi kan sluta jiddra om volymer och pengar och i stället ägna vår tid och möda åt att få till en så bra mottagning som möjligt. Och skälla lite mer på de europeiska länder som väljer att bygga nya Berlin-murar i stället för att ta ansvar.
Jag tänker också så här: Att lägga ett par procent av sin budget på att hjälpa människor som flyr för sina liv är ett mycket billigt sätt att ta ansvar. Särskilt för ett land som med en blandning av solidaritet, diplomati och ryggradslöshet lyckats hålla sig utanför krig i över 200 år.
Och till de alltfler (borgerliga) debattörer som sedan förra valet börjat tjata om att minska invandringen har jag några frågor: Tycker ni att Sverige hjälpte för många judar under andra världskriget? Var vi för generösa när vi släppte in balterna som flydde från Stalin? Borde vi ha hjälpt färre från Balkan på 90-talet?
Någon gång kommer framtiden att ställa frågor till oss, och det är bra att förbereda svaren redan nu.