I utredningen om ny yttrandefrihetsgrundlag höll han så divergerande kurs gentemot de andra ledamöterna att han själv, som ordförande, reserverade sig mot en i övrigt enig utredning. Att Lambertz linje blev nedröstad innebär att de befintliga tryck- och yttrandefrihetsgrundlagarna behålls i stället för att ersättas med en ny grundlag som sannolikt skulle ha blivit svagare.
Jag höll inte med Lambertz i denna fråga men hade ändå respekt för hans civilkurage. På samma sätt kände jag till en början när jag läste hans artikel på DN Debatt (20/8), där han ifrågasatte slutsatserna i journalisten Hannes Råstams bok som visat på de många märkligheter som ledde fram till att Thomas Quick (numera Sture Bergwall) fälldes för en lång rad mord.
Men efter att Expressen i veckan begärt ut och publicerat utdrag ur den mejlväxling som Lambertz haft med ett antal nyckelpersoner som varit engagerade i domarna mot Quick har respekten ersätts av andra känslor.
Lambertz var tidigare justitiekansler och gjorde 2006 en granskning av domarna mot Quick. Han kom då fram till att dessa var helt i sin ordning. I Råstams bok målas en helt annan bild, av framsuggererade minnen, bristfälliga polisutredningar och av en psykvård som belönade morderkännanden med mer av åtråvärda tunga droger - vilket sammantaget ledde till en havererad rättsprocess.
Jag har inget emot att Lambertz, som numera är domare i Högsta domstolen, ger sig in i debatten för att försvara sina slutsatser från 2006 - tvärtom kan detta bidra till att ge Quickhistorien fler perspektiv.
Problemet är att Lambertz inte nöjer sig med att debattera. Av mejlen som sänts till och från hans jobbmejlkonto, och därmed är allmänna handlingar, framgår att HD-domaren agerat som spindeln i ett nät av personer som kritiserats hårt i Råstams bok och som nu kämpar för att försvara sin heder.
I Lambertz mejlväxling om Quickfallet kan man läsa meddelanden från Christer van der Kwast som var åklagare i Quickmålen, polisen Seppo Penttinen som var förhörsledare, Quicks advokat Claes Borgström och journalisten Gubb Jan Stigson som i många år hävdat att domarna varit korrekta.
Min poäng är inte att här ta ställning till Thomas Quicks eventuella skuld eller oskuld. Men när en HD-domare kliver ur den roll av oväld, saklighet och objektivitet som man har rätt att kräva av en av rättsväsendets främsta representanter och i stället ikläder sig hejaklacksdräkten för att mana på sina supportrar - då har en gräns definitivt passerats.
I mejlväxlingen till sina meningsfränder ger Lambertz råd och tips om lämpliga medieutspel och debattinlägg - allt i syfte att vederlägga grundteserna i Råstams bok. Lambertzkretsen peppar och berömmer varandra och idiotförklarar dem som ifrågasätter dem.
Turerna kring Quickdomarna har skakat förtroendet för det svenska rättsväsendet rejält. HD-domare Lambertz mejlande visar på sviktande omdöme och spär på denna misstro.