Charlotta Friborg: Lagstiftare med järnrör i hand

På onsdagen petades Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Erik Almqvist, på torsdagen tog den rättspolitiske talesmannen Kent Ekeroth timeout och på fredagen kom beskedet att även den tredje sverigedemokraten som figurerat i mobilfilmerna, Christian Westling, kastat in handduken.
Trycket blev för stort på de tre SD-topparna när det kom till allmänhetens kännedom hur de en sen sommarnatt förberedde sig för riksdagsvalet genom att på Stockholms gator mucka gräl, gruffa, häva ur sig rasistiska och sexistiska invektiv och beväpna sig med järnrör.
Ingen av dessa personer har självmant reflekterat över om sådant beteende är lämpligt att förena med politiska förtroendeuppdrag. Det är först när Expressen två och ett halvt år senare publicerar videosekvenserna som de kliver av sina uppdrag – efter att därtill ha snärjt in sig i en härva av pinsamma bortförklaringar och rena lögner – eftersom publiciteten blir för besvärande. Almqvist och Ekeroth anser dock att avslöjandena inte hindrar deras fortsatta arbete i riksdagen utan ämnar sitta kvar för att stifta nya lagar och besluta om statsbudgeten.
Turbulensen i partiet började dock inte med Expressens film. Startpunkten var SD-ledaren Jimmie Åkessons brev till partiet i oktober i år där han förklarade att det framgent skulle råda nolltolerans mot extremism och rasism. Udden i brevet är riktad mot fotfolket ute i landet: ”enskilda, lokala företrädare som genom sitt agerande skadar partiets anseende”.
Påfallande många politiska journalister har rätt aningslöst rapporterat att det nu skulle bli städning i SD-leden. Mot den bakgrunden var det, enligt dessa bedömare, också oundvikligt att Åkesson skulle tvingas ta till hårdhandskarna när det blev känt att hans närmaste män använt sådant språkbruk som nu skulle utmönstras.
Men det perspektivet utgår från den felaktiga premissen att Sverigedemokraterna är ett parti som alla andra, vilket försöker förnya sina positioner och justera bäringen något i förhållande till gamla grundsatser. Men att kasta ut främlingsfientligheten ur SD är lika svårt som att skrubba bort ränderna på en zebra. Den är partiets DNA. Sverigedemokraterna stammar ur den rasistiska organisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS) och främlingsfientligheten är det kitt som håller den ganska brokiga medlemskåren samman.
Åkesson brukar ofta omtalas som en slipad politiker, men det interna uppsträckningsbrevet var ett förbluffande felgrepp. Nu har han ett parti där gräsrötterna känner sig påhoppade och ett ungdomsförbund som både ifrågasätter de hårda tagen mot de tre som figurerade i mobilfilmen och de uteslutningar som hotar ett antal lokala företrädare.
Åkesson har deklarerat att hans parti ska vara ett socialkonservativt parti där det inte finns plats för rasister och rättshaverister. Om han menar allvar kommer han till slut att bli ganska ensam. Att skala bort främlingsfientligheten från Sverigedemokraterna är som att skala en lök i jakten på en kärna. Det blir inget kvar.