Nu springer vi mot semesterns målsnöre, vi som tillhör de lyckliga som har jobb. Många är utmattade som efter ett maratonlopp, färdiga att sjunka ihop i målfållan. Grattis, bra jobbat!
Vila och samla krafter i sommar, alla offentliganställda hjältar, lärare, sjuksköterskor och socialsekreterare! Ni som jobbar på gränsen till er förmåga på hårt slimmade arbetsplatser med en ständigt gnagande känsla av att inte räcka till.
Passa på och varva ner, alla föräldrar som fastnat i en malström av jobbkrav, aktiviteter, skjutsande och föräldraengagemang. Ni som känner att föräldraskapet blivit ett projekt, familjelivet en hårt effektiviserad organisation, och att alla andra verkar klara det konkurrensutsatta livet bättre än ni. Släpp taget, slöa, låt barnen göra vad de vill, helt oplanerat. De kommer att älska det.
Och ni som går på gränsen, ni som ibland upplever att hjärnan är så överbelastad att det blir helt tomt. Ta det på allvar! Bli inte ytterligare en pinne i statistiken över det ökande antalet svenskar som går in i väggen. Vila. Tänk igenom vad du kan förändra. Hamna inte där. Utmattningssyndrom förändrar hela livet, många kommer aldrig riktigt tillbaka utan bär med sig en skörhet för resten av livet.
Hur gick det till? När reducerades våra liv till mobilsurf, bettskenegnissel, orimliga jobbkrav och kvävande föreställningar om en meningsfull fritid? Jag vet inte, men en sak är klar: Våra hjärnor är inte gjorda för det liv som många av oss lever i Sverige 2015. Om vi hade haft en hjärnskyddsmyndighet så hade den utfärdat katastroflarm.
Våra hjärnor är konstruerade för ett liv som samlare och jordbrukare. Arbeta, vila, småprata lite, sova. Höga krav på hjärnaktivitet följs av vila, och tillräcklig sömn.
I dag kör vi våra hjärnor på högvarv från morgon till kväll. Svåra intellektuella uppgifter ska utföras i öppna landskap med pratljud och ständiga avbrott. På fritiden gör vi gärna två saker samtidigt, tv-tittandet ger inte längre tillräcklig stimulans i vårt nya informationsberoende, så vi facebookar under tiden. De livsviktiga hjärnpauserna är borta, i stället för att titta ut genom fönstret under bussresan drar vi upp mobilen och kollar mejlen.
Förändringen har gått oerhört fort. När jag var barn hade söndagen fortfarande karaktären av en vilodag då tempot var lägre än under veckorna. Min mamma kunde stanna upp mitt i vardagssysslorna och ”stirra på fläck”, hon tog en paus när hon tömde huvudet och lät tankarna fara. Vi barn retade henne för det, men i dag inser jag att den generationen hade med sig en sund vana att låta hjärnan vila då och då.
Sjukskrivningarna ökar och forskarna har visat att utbrända människor får mätbara skador hjärnan. Vi står inför ett stort folkhälsoproblem, speciellt som många barn redan i låg ålder vänjer sig vid att leva i ett oavbrutet informationsflöde.
Själv tänker jag lägga min hjärna i hängmattan i sommar. Läsa något som inte kräver ansträngning, dåsa, titta på moln. Jag kommer att sätta stopp för vänsterhanden, den som är van vid att treva efter mobilen så fort det blir tråkigt. Och jag kommer att öva mig på att ”stirra på fläck”.