Strykjärnsskandalen blev alltså droppen som fick Skolinspektionen att besluta om att stänga Lundsberg, konstaterade vi på ett morgonmöte på redaktionen i förra veckan.
"Starkt av generaldirektör Ann-Marie Begler att våga vara så rakryggad för att få stopp på pennalism och brutalitet", sade jag. "Tror ni att beslutet om sex månaders stängning innebär slutet på epoken riksinternatskola i Sverige?"
”Nej, inte alls. Lundsberg kommer snart att vara öppet igen, tro mig”, kontrade en erfaren reporter. ”Starka krafter kommer att verka för att stängningsbeslutet rivs upp inom några veckor.”
Jag var klart skeptisk. Skolinspektionen hade drämt till med sitt tyngsta artilleri, efter många tidigare tillbud och anmärkningar och föreföll även i det aktuella misshandelsfallet ha bra på fötterna. Men min kollega fick rätt.
I går, fredag, bara en vecka senare, upphävde Förvaltningsrätten Skolinspektionens beslut, och på måndag öppnar åter det riksbekanta riksinternatet. Skolan står förvisso under granskning men får fortsätta arbetet med att se över de interna rutinerna och återuppta undervisningen med omedelbar verkan.
Hur kan det vara så tvära kast i fråga om en skolas framtid och hundratals elevers skolvardag? Enligt Förvaltningsrätten har Skolinspektionen rätt att gå in med hårda nypor mot skolverksamheten som sådan. Där får brutalitet och systematisk mobbning självfallet inte förekomma. Men i Lundsbergs fall är det ju inte i undervisningssituationen som sådan som varit problemet.
De många skandalösa övergreppen har skett i den miljö där eleverna borde ha rätt att verkligen känna trygghet och hemkänsla, nämligen på internatboendet.
Där har äldre elever drivit dominanslekar över alla rimliga gränser gentemot yngre elever. Hårdföra nollningar, grov jargong och ren misshandel har förekommit i en omfattning som får Goldings bok ”Flugornas herre” att framstå som en idyllisk semestertripp.
I elevhemmen får de äldre eleverna sköta ordningen medan skolledningen i bästa fall ojat sig och tvått sina händer. Skolledning och styrelse har år efter år nonchalerat varningssignaler och spelat ner grova övergrepp mot unga människor som måste betraktas som särskilt utsatta med tanke på att de bor långt från sina föräldrar. Vuxenvärlden har abdikerat, i generation efter generation efter generation.
Men med den lagtolkning som Förvaltningsrätten gör har Skolinspektionen inget med detta att skaffa. Övergreppen har skett utanför ordinarie skoltid och är då inte en fråga för Skolinspektionen. Det låter helt absurt med tanke på att internatidén ju är mycket av själen på en skola som Lundsberg.
Frågan anmäler sig: Vem är det i så fall som ska värna underåriga människors trygghet och säkerhet? Eller, hemska tanke, är det rättslösheten på internaten och den kuvande fostran som där utövas som är själva affärsidén?