I FRONTLINJEN
Jag står i en korridor på infektionsavdelningen på US i Linköping när ett larm skär genom lokalerna. På några sekunder börjar personal att springa till en station där masker, visir och munskydd finns. En kollega till dem har larmat om akut hjälp från ett patientrum. Fler gör sig redo för strid.
Det pågår ett krig i din absoluta närhet. För en del handlar det om liv eller död, för andra en förkylning eller ett drama man följer på avstånd. Några har eller kommer att förlora en närstående, samtidigt som det finns de som lever på som vanligt. Oavsett vilken position du har tilldelats i trupperna, finns de som förväntas marschera i det främsta ledet. Det är de, i frontlinjen, vi vill berätta om.
Jag med journalistkollegor har varit tjatiga och säkert också rätt jobbiga för Region Östergötland. Sen pandemin brakade loss i våras har vi på olika sätt bett snällt/bönat/skrikit om att få komma in på länets sjukhus för att lokalt bevaka vår tids mest omfattande konflikt – kampen mot covid-19. Stundtals har jag varit både uppgiven och frustrerad. Hur kan det vara lättare att få bevaka en krigshärd i dess sedvanliga betydelse än den som pågår i vår egen stad? Svaren har i olika avseenden hänvisat till besöksförbud, högt tryck på vården, sekretess och att vi redan har intervjuat en läkare...
Mer kunskap, fler berättelser – de goda och de som gör ont – tror vi skapar förståelse. Alla kan inte springa och se vad som händer i korridorerna, men en journalist som arbetar efter etiska regler kan för en stund vara folkets ögon och öron.
I ett mail till 26 000 prenumeranter efterlyste vi nyligen röster. Responsen var svag och vad det beror på går bara att spekulera i. Jag har nyligen fått intervjuer i vården avbokade med motiveringar som: "Min chef tycker det är olämpligt" och "De är rädda för att jag ska föra fram personliga åsikter".
Via Instagramkontot "juliadjerf_journalist" gick det bättre. En bekants bekant lyckades förmedla personliga kontakter och vi släpptes in när anställda själva tryckte på.
I en rad artiklar ger vi nu röst åt personal som på olika sätt arbetar med de som drabbats av viruset. De vet, de känner – och nu kan vi känna genom dem.
Har du också något att berätta? Tveka inte att höra av dig!
Vi skulle gärna följa dig som arbetar i primärvård eller äldreomsorg.