Många av oss reagerar inte längre på bilderna från Syrien.
Vi vet att det krigas, vi vet att det bombas, vi vet att hundratusentals dödas och vi vet att många miljoner tvingas fly.
Vi har vetat i snart sex år, så vi reagerar inte längre.
När svenska sjuksköterskan Israa Abdali satt i SVT:s Aktuellt i veckan, nyss hemkommen från frivilligarbete i Syrien, var det just detta hon tryckte på.
Det får aldrig bli vardag. Vi får inte sluta reagera. Vi måste känna att vi kan hjälpa de drabbade.
Bilderna på döda barn och sönderbombade hus får aldrig bli ett inslag lika väntat som väderprognosen.
För mig hade de uppenbarligen blivit det.
Så som jag reagerade i torsdags kväll på Aktuells bilder från Aleppo var väldigt länge sedan jag gjorde.
Flickan var täckt av betongdamm, hon rörde sig inte, men avgav ett brölande läte där hon låg i räddningsarbetarens famn mitt i rasmassorna. Ett bröl som skar ur teven, som fick vardagsrummet att frysas likt en stillbild.
Efteråt slog det mig hårt: Varför reagerar jag så starkt just nu? Varför inte varje gång? Bilderna var knappast unika, liknande bilder från Syrien har ju rullats på tv i snart sex år.
Men det är ju just det, att det pågått så länge, att det inte är något nytt i det.
Runt om i Europa tävlar ledarna med varandra om att ha den tuffaste flyktingpolitiken, att bygga högst skyddsnät vid gränserna, att hjälpa så lite som möjligt.
Några få länder hjälper mycket. Libanon, Turkiet och Jordanien framför allt. Sverige också en hel del, inte jämfört med grannländerna förstås, men relativt andra europeiska nationer. Men det är ett mottagande som kostat på för Stefan Löfvens regering, den inhemska kritiken har varit hård, många svenskar tycker att vi borde ha hjälpt betydligt färre, att Sverige inte klarar mer. En del hävdar att Sverige håller på att gå under.
Detta medan invånarna i östra Aleppo nu är omringade på land och i luften av president al-Assads styrkor med ett ständigt regn av bomber över sig.
FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon sa i veckan att ett slakthus är mer humant än Aleppo just nu.
Det syriska inbördeskriget har nu pågått längre än första världskriget, snart också längre än andra världskriget, och enligt FN dödas just nu minst 100 barn varje vecka av kriget.
Kriget får aldrig bli vardag. Inte för mig, inte för världens ledare, inte för någon.
Allt måste göras för att få slut på det.
Innan jag såg Aktuellt i torsdags tänkte jag ägna den här texten åt den enorma respons ni gett mig på förra lördagens uppmaning att tycka till om serierna i Corren. Det hade förstås varit roligare, ni älskar verkligen serier, men som läsaren Linda skrev till mig:
"Det känns verkligen distanslöst att reflektera över seriesidan när bomberna regnar och hopplösheten måste klamra sig fast som en rådimma över Aleppo, men jag är inte större människa än att jag ska göra det ändå. En god stund i mina morgnar är serien Pondus; mitt i prick och fantastiskt tecknad. Så behåll gärna den."
Jag älskar det lilla, har varit lokaljournalist i hela mitt vuxna liv och brinner för närheten i lokaljournalistiken.
Men ibland blir det stora nära och det lilla väldigt litet.
Stort tack för alla era fina mejl i veckan, ni är underbara som engagerar er så – i serierna och i Corren.
Självklart behåller vi de populäraste: Hälge, Zits, Medelålders plus och Pondus. Om vi gör några förändringar så blir det utifrån era synpunkter.
Serierna fyller, precis som korsorden, en viktig funktion i den mix vår tidning är.
Som paret Nina och Peter skrev i sitt mejl:
"De är ett tvång varje morgon för att starta dagen med ett leende."