En liten, undermålig fotbollsplan och en lekplats, det är vad Ekängenbarnen har att dela på.
Corren har skrivit om det i snart tio år, hur barnen kommit i kläm i kommunens mest misslyckade stadsplanering, men fortfarande händer ingenting.
Senaste budet från Koalition för Linköping (S, MP och L) är att en idrottshall inte kan byggas inom de närmaste fem till sju åren. Och lekplatser och fotbollsplaner är inte heller på gång.
Det är ett ovärdigt svek mot barnen i Ekängen.
När Fredrik Lundén (M) i våras motionerade för en idrottshall och fotbollsplan jämförde han med Ekholmen, där det bor ungefär lika många barn och ungdomar som i Ekängen.
Där finns sju fotbollsplaner, tre idrottshallar och tre lekplatser.
Läget i Ekängen är akut. En generation barn har redan passerat, med minimal tillgång till aktivitetsytor, och stans styrande tycks beredda att offra även nästa kull.
”Ekängen, var god vänta”, är det ständiga beskedet.
Är det för att barnen har det bra ändå i kommunens mest välbärgade stadsdel? För att de bor i fina hus, blir skjutsade runt kommunen i fina bilar och reser på fina semestrar?
Är det därför de nonchaleras så av de styrande i kommunen?
Ger det fler politiska poäng att satsa på ett allaktivitetshus i Skäggetorp än aktivitetsytor i Ekängen?
Självklart är det så, är min känsla, men jag ställde frågorna även till Muharrem Demirok (C) i går, han som förra mandatperioden var med och tog fram den nya översiktplanen för Ekängen.
– Jag är rädd för att det finns en sån tendens. Man vill ju inte tro det, men ser man hur snabbt och oförankrat allaktivitetshuset i Skäggetorp drevs igenom så kan det kännas så.
I den nya planen, som lades fram i januari 2011, togs höjd för runt 8 000 boende i Ekängen om 20–30 år. Idag bor där cirka 2 000 människor.
– Felet kommunen gjorde från början var att inte bejaka utvecklingen av området. Det fanns många krafter i Ekängen som motarbetade en utveckling, tyvärr lyssnade kommunen för mycket på dem och sa att man bara skulle tillåta en liten utbyggnad. Sen bara växte det och växte det. Den lärdom vi dragit av Ekängen är att inte säga nej till utveckling.
Demirok tycker sig se historien upprepa sig nu, när de nu boende motarbetar att området ska byggas ut.
På den punkten skiljer sig inte Ekängenbor från andra, överallt finns de som tycker det är trevligt när staden växer, när hus byggs, bara det inte sker för nära deras eget hus.
Fullföljs den nya översiktsplanen kommer Ekängen om 10–20 år vara en väl fungerande stadsdel, enligt Demirok.
– Då kommer man tydligt se gamla och nya Ekängen, på samma sätt som man ser gamla och nya Valla, där det började med en blandning av hustyper och tomtstorlekar, för att sedan fortsätta med mer likriktad bebyggelse.
Det låter ju bra, men bristen på lekplatser, fotbollsplaner och idrottshallar är akut, inget som kan vänta i 10–20 år.
– Det finns en lösning, men tyvärr har den fastnat i en prestigefråga, där markägaren vill se en detaljplan först och sedan släppa tomt till fotbollsplaner, medan kommunen säger att de vill ha fotbollsplanerna först och sedan göra en detaljplan. Där är det låst nu.
Låst läge är Ekängenborna vana vid, för dem är det vardag att vecka efter vecka, år efter år, köra runt hela kommunen för att aktivera sina barn.
Så har de gjort sedan 2000 – så kommer de tvingas göra i många år till.
Det är inte värdigt en så stark kommun som Linköping.
Christer Kustvik är chefredaktör för Corren.
Fotnot: Ekängen är enligt Linköpings kommuns statistik den stadsdel med högsta disponibla inkomsten för hushåll 20 år och äldre.