Solen gassade över Stora torget på fredagen där valarbetare försökte intressera lunchloja Linköpingsbor för söndagens val till Europaparlamentet. Lite lamt kändes det och inte många tog emot de utsträckta flygbladen, även om de partifunktionärer jag träffade försökte övertyga mig om att temperaturen var hög inte bara i luftlagren utan också i kampanjen.
Socialdemokraternas Lena Micko var på plats, men det var också den enda lokala toppolitiker som jag träffade denna sista arbetsdag före valet. Lite synd, tyckte jag nog, för kampanjandet ger en möjlighet att inte bara tala EU-frågor utan även om de grundläggande värderingsfrågor som ställts på sin spets under valspurten. Och om mer närliggande frågor.
Strategin från de stora partierna har dock varit att spela ned betydelsen av Europaparlamentsvalet. Socialdemokraterna siktar på blygsamma 25 procent, och Moderaterna ligger i DN/Ipsos senaste mätning på 16,5 procent. Det är siffror som ligger långt från vad dessa partier förväntar sig i riksdagsvalet.
Det är förstås riktigt att söndagens val handlar om EU-politiken och inte om hur Sverige ska styras. Men de två stora partiernas oförmåga att mobilisera väljarna gör att småpartierna får ett – i förhållande till sitt egentliga folkliga stöd – oproportionerligt stort inflytande. Det är därför vi har sett Junilistan och Piratpartiet ta sig till Bryssel. Dessa partiers tid verkar dock vara förbi. Nu har två andra partier möjlighet att ta sig in: Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ.
S och M har aldrig riktigt jublat åt att väljarna fick möjlighet att kryssa kandidater och därmed rubba den av partierna noggrant uttänkta rangordningen. Symptomatiskt nog har båda partierna, som det verkar i tron att partiet är den starkare väljarmagneten, som toppnamn satt politiker som passerat sin karriärmässiga zenit, Marita Ulvskog och Gunnar Hökmark.
Det kan man förvisso säga även om Folkpartiets toppnamn Marit Paulsen som fyller 75 i år, men hon lever fortfarande högt på personlig popularitet och rekorderlig tantframtoning. Kristdemokraternas rekrytering av den namnkunnige tidigare journalisten Lars Adaktusson ser också ut att bli ett lyckodrag.
För i Europaparlamentet spelar individen stor roll. En ledamot som förstår sig på det snåriga beslutsfattandet och som förmår knyta relationer till nyckelpersoner kan få en hel del gjort, medan en renodlad partigängare riskerar att passiviseras.
Kanske är det just individens betydelse i EU-valet som gör att de vanligtvis väl fungerande valmaskinerierna i S och M slirar. Och det vakuum som de lämnar fylls upp av andra krafter.
Sverigedemokraterna, som under de senaste åren sagt sig vilja bredda sin politik, har under denna valrörelse tydligt visat i vilken huvudfåra man helst plöjer – den främlingsfientliga. Kampanjen mot tiggarna som kommer från de östra delarna av Europa och som till övervägande delen är romer är exempellös i sin cynism. Även i flera andra EU-länder ser extrempartierna ut att kliva fram, UKIP i Storbritannien, Front National i Frankrike, Frihetspartiet i Nederländerna, Jobbik i Ungern, Dansk Folkeparti i Danmark och Sannfinländarna i Finland.
Europaparlamentet kunde för ett antal år sedan kallas för en tandlös diskussionsklubb, men detta stämmer inte längre. I flera steg har avsevärd makt förts över till denna institution. Därför är det oerhört viktigt att anständiga partier tar detta val på allvar. Det finns anledning för S och M att ompröva den defensiva strategi man haft.