Gerd Wall, du är SD:s ledamot i Vadstena kommunfullmäktige. Du tycker att det är ”kul” att snubbla över tiggares pappmuggar. ”Det skulle aldrig falla mig in att ge en krona till dessa”, skriver du under pseudonym på Avpixlat. Det står dig givetvis helt fritt. Det moderna tiggeriet är en komplicerad fråga och det är inte lätt att veta om det är rätt att ge pengar med risk att alltfler familjeförsörjare lämnar små barn i hemlandet för att i vårt vinterkalla land försöka skrapa ihop till mat och medicin.
Men en sak är helt klar: det är de enorma sociala klyftorna, diskrimineringen och den avgrundsdjupa fattigdomen i länder i det forna Östeuropa som är förklaringen till det moderna tiggeri vi ser i Sverige, numera även i små och medelstora städer. Men du Gerd Wall har din bild klar om hur det ligger till. På Avpixlat skriver du: ”Det finns en god anledning till att zigenare är hatade i hela världen”.
När Expressen konfronterar dig med dina formuleringar säger du att man måste göra av med sin frustration någonstans. Det hedrar dig att du inte slingrar dig från dina uttalanden. Att du nu utsatts för illasinnade hot är fullständigt oacceptabelt. Men jag vill gärna fråga dig vad du egentligen menar med formuleringar som: ”Jag skulle tro att svenskarna tappar tålamodet så småningom.”
Kommer du och dina sympatisörer inte nöja er med att stöta till pappmuggen nästa gång? Kommer foten att råka trampa på den utsträckta handen eller stöta till den väderbitna kinden?
Vi känner inte varandra och jag tror inte att vi möts särskilt ofta på webben, trots att vi båda är flitiga nätanvändare. Du har berättat att du är väldigt aktiv i kommentarsfälten på Avpixlat. Där skriver jag inte. Men jag läser då och då det som skrivs där och på Fria tider och Exponerat – sajter som är starka anhängare av Sverigedemokraternas politik. Jag har dock svårt att förstå vad den politiska linjen egentligen är – hatet, människoföraktet, främlingsfientligheten och konspirationsteorierna skymmer sikten.
Jag vet inte om du; Gerd Wall, läser Corren, men vi har under våren skildrat vardagen för några av de tiggare som hankat sig fram på Linköpings gator. Under hösten sände vi ett reportageteam till Rumänien för att skildra den miljö som genererade tiggeriet. Det var chockerande rapporter av ett armod som är så skriande att det svårt att greppa att vi tillåter detta på 2000-talet i Europas hjärta.
Vi på redaktionen var väldigt tagna av vad våra utsända berättade. Därför anordnade vi i samverkan med Stadsmissionen en debatt om tiggeriet och vad som går att göra för att stötta och hjälpa. Vi var oroliga för om det verkligen skulle komma några besökare.
Men vi blev helt förstummade. Redan 45 minuter före utsatt tid var salen fullsatt. Vi släppte in fler än vad som egentligen rymdes. Många fick nöja sig med ståplats. Vi öppnade fönstren så att de som inte kom in kunde lyssna utanför. Mer än hundra personer fick vända eftersom de inte fick plats.
Vi var ledsna över att så många blev besvikna över att inte komma in. Men mest av allt blev vi rörda och varma i hjärtat över att så många engagerade och empatiska människor vigde en kväll åt tiggarnas öde.
Jag önskar att du hade varit med denna kväll.