Ja, jag vet att jag brukar tacka personligen varje gång – att inte svara ordentligt vore oanständigt när man brer ut sig på det här viset – men jag vill ändå säga några ord så här offentligt, och berätta lite om er.
De flesta av er kommer med hejarop. Ibland är de korta och kärnfulla, ibland berättar ni mångordigt om era tankar och känslor och skriver snälla saker om hur ni alltid läser och ibland till och med klipper ut det jag skrivit. Ibland blir jag lite generad. Era mejl går oftast lätt och snabbt att svara på.
Andra mejl är mer ifrågasättande. Ibland är ni arga. Då försöker jag att vara ödmjuk, ta till mig kritiken och svara i en resonerande, konstruktiv anda. Ofta blir ni då också lite mer nyanserade, och så känns det som att vi ömsesidigt kliver in i helgen lite klokare och mer balanserade. De mejlen tar lite längre tid att svara på, men det är värt det nästan varje gång.
Fast det är vissa saker i de arga mejlen som bekymrar mig. Jag ser mig själv som en på det stora hela nyanserad och pragmatisk person, och tycker att jag faktiskt blivit mer och mer nyanserad med åren. Men så låter det inte alltid i mejlen. Där kan jag få höra att jag är extrem, att jag är politisk och att jag är verklighetsfrånvänd.
Ibland tvekar jag för en sekund. Har jag förändrats så mycket? Har jag blivit en politiskt driven extremist utan verklighetsförankring? Men nej. Jag har inte förändrats. I alla fall inte tillnärmelsevis lika mycket som samtals- och samhällsklimatet.
I stället handlar det om just det. Om att vi har fått ett samtalsklimat där sådant som förr inte var politik har blivit det, och där vissa ord plötsligt har fått helt nya klanger och värden.
Det handlar om att vi har fått ett samhälle där värnande av grundläggande mänskliga rättigheter har blivit ett politiskt ställningstagande. Där vanlig anständighet ses som ”naivt” eller ännu värre: ”känslosamt”.
Ja, det handlar om att vi har fått ett samtalsklimat där ”känslor” har blivit ett svärord. Där ”godhet” har blivit ett skällsord. Där ”tolerans” har blivit något vi främst förväntas visa rasister.
Det här bekymrar mig. Men då tänker jag på de glada mejlen och får hopp igen. Särskilt på de mejl där människor berättar om hur de dagligen i praktisk handling gör så mycket mer för världen än några ord i en krönika någonsin kan åstadkomma.
Det är lätt att glömma att det i dessa oroliga tider finns en massa människor som i handling orkar stå upp för anständighet och mänsklig värme. Inte för att de är modiga, överkänsliga eller ideologiskt drillade utan bara för att det är det enda och självklara att göra. Det enda logiska. Det är verkligen något att vara tacksam för.
Ja. Jo. Det var väl det jag ville säga. Tack för att ni lyssnat.