Jag tillhör de många som länge vek undan med blicken. Som låtsades som om jag inte sett. Som försökte intala mig själv att den bedjande kvinnan utanför Systembolaget var osynlig.
Men sedan i våras går det inte längre att blunda för det moderna tiggeriet i Linköping. I maj månad i år följde Corren några av dem som tagit sig till vår stad i hopp om att finna jobb, men som på grund av språkhinder fick ge upp och sedan fick tigga ihop till hemresan. Skildringen av Laci och Peter som övernattade på en motorvägstoalett var omskakande.
Redan då kunde vi vederlägga en del av de föreställningar som vi nog rätt många tagit till för att slippa beröras. Nej, det är inte så att pengarna går till cyniska människohandlare eller till missbruk. Den bistra sanningen är att fattigdomen i delar av Europa är så skriande att många människor inte ser någon annan utväg än tiggeri i rikare länder för att försörja familjen.
Vi kunde inte släppa tanken på dessa människor som lämnar barn, föräldrar och hembygd för att sätta sig på knä direkt på den kalla asfalten i vår stad. Var kommer de ifrån? Vilka är de egentligen? Hur ser livet ut i deras hembygd?
Tillsammans med hjälporganisationen Hjärta till Hjärta åkte ett team från Corren till södra Rumänien, en redan fattig region där romerna står allra längst ned på samhällsstegen.
Reportrarna Jenny Eriksen och Johan Sievers och fotografen Jeppe Gustafsson kom tillbaka med berättelser som berör och upprör. De har skildrat barn och ungdomar som lever i ett armod som vi trodde var utrotat i Europa. Diskrimineringen av romer är systematisk och sanktionerad på alla samhällsnivåer i Rumänien. Korruptionen är monumentalt och slår hårdast mot dem med lägst status – och alltid är det romerna.
Vi har i Corren kunnat läsa om barn som knappt går i skola och som kommer att växa upp till vuxna analfabeter. Barn som är svårt undernärda. Ungdomar som förlorat hoppet om ett bättre liv. Föräldrar som inte har någon som kan ta hand om deras barn när de ser sig nödgade att resa utomlands i hopp om att få ihop pengar till mat, kläder och sjukvård. Barn i tolvårsåldern som i månader får ta hand som sina yngre syskon.
De som tigger på Linköpings gator är inte så annorlunda än någon av oss. Sannolikt har de familj. De behöver pengar till mat och medicin. De vill ha jobb och möjligheter att skaffa ett tryggt boende. De drömmer om ett annat liv. För det är ingen som med glädje sätter sig att tigga.
Ioana, som lurats till Sverige i hopp om att få jobb, berättade för Correns medarbetare: ”Jag skämdes när jag satt där och tiggde. Men vad skulle jag göra?”
Correns reportage från Rumänien har visat på enorma klassklyftor och den diskriminering som finns mitt i ett Europa som i högtidstal berömmer sig över sitt demokratiska styre och sitt ekonomiska välstånd. Jag är stolt över att Corren gett sammanhang och ökad förståelse för den brutala verklighet som finns i vår del av världen och som vi blir påminda om även på Linköpings gator.
På tisdag den 8 oktober kl 18.00 anordnar vi debatt om det moderna tiggeriet. Platsen är Stadsmissionens café på Ågatan 3. Kom dit.