Jag heter Charlotta Friborg och är journalist på Corren. Min yrkesroll är en viktig del av min identitet. Men den är inte hela mitt jag.
För jag är också mamma, maka, dotter och syster. Jag gillar att läsa böcker, åka skidor, resa och vandra i fjällen. Jag ser gärna amerikanska filmer av inte alltför hög kvalitet. Jag lyssnar på P1, läser många tidningar och surfar på ännu fler nyhetssajter.
Jag har haft många andra jobb i mitt liv. Jag har bland annat jobbat som spärrvakt i Stockholms tunnelbana och som brevbärare. Jag har varit kassörska i ett avgasfyllt och mörkt parkeringshus.
Men i över 25 år har jag försörjt mig som journalist. Det var en seger för mig att kunna leva på min penna. I högstadiet fick jag höra att jag var skapligt bra på en hel del ämnen. Men inte när det gällde skrivandet.
Jag stavade helt okej. Men jag fick ofta höra att jag skrev alltför hackigt. Jag kastade mig från den ena saken till den andra och borde binda ihop berättelserna. Jag behövde bygga ut personkarakteristiken och skapa bättre miljöbeskrivningar. Varje gång jag fick tillbaka en uppsats var den full av röda pennstreck, råd i all välmening men också sylvassa kommentarer.
Jag brukade sitta längst bak i klassen och var nog rätt störande, om jag ska vara ärlig. Om det var en enda sak som jag vid 15 års ålder var tvärsäker på så var det att skrivande – det var i alla fall inget för mig.
På snirkliga vägar kom jag in i journalistiken och byggde steg för steg upp självförtroendet i att formulera mig skriftligt. Någon skönskrivare har jag aldrig varit. Men jag har övat mig i att formulera mig sakligt och pregnant.
Jag är journalist även när jag är ledig och sitter med ett glas rödvin på krogen med vänner och bekanta. Jag är journalist också på väg till och från jobbet. Det innebär givetvis inte att jag skriver om varje sak jag hör, men om jag springer på en nyhet under min lediga tid och det går att berätta den utan att riskera att röja ett källskydd så gör jag det.
Jag har presslegitimation sedan några månader tillbaka. Under många, många år har jag varit utan. För det har sällan behövts. Vid presskonferenser på Rosenbad krävs sedan några år tillbaka pressleg, men för att besöka riksdagen krävs bara ett vanligt ID-kort.
Många av mina kolleger har presskort men ungefär lika många har det inte. Här kommer en bekännelse: en gång i relativt unga år missbrukade jag presskortet för att gå in gratis på Skansen. Men jag skämdes så hemskt efter det så jag gjorde inte om det.
Men min identitet som journalist sitter inte i presskortet. Det finns andra yrken där legitimation är en förutsättning för yrkesutövandet. Så är det inte inom journalistiken. Legitimiteten sitter inte presslegitimationen.
Ingen har någonsin sagt till mig att jag inte ser ut som en journalist. För vi har ingen yrkesuniform.
Jag kan inte påminna mig att jag en enda gång under mina drygt 25 år i branschen blivit misstrodd när jag presenterat mig som journalist. För varför skulle jag bli det?
Jag heter Charlotta Friborg och är journalist på Corren.