En oroande nyhet den gångna veckan var uppgiften om att var sjätte svensk folkvald under det gångna året utsatts för hot, våld eller trakasserier som är relaterat till förtroendeuppdraget. Det är siffror som är fullständigt oacceptabla (se även ledaren i Corren 11/12).
Brottsförebyggande rådet, BRÅ, har för första gången gjort en undersökning av detta slag. Mer än var tredje riksdagspolitiker har utsatts för hot, trakasserier eller våld, men även landstings- och kommunpolitiker råkar illa ut. Två särskilt utsatta roller är ordförande i socialnämnd samt kommunstyrelseordförande.
Sverigedemokrater är värst utsatta, nästan hälften har blivit utsatta, medan centerpartister enligt denna undersökning klarar sig bäst, drygt var tionde har blivit utsatt. Konsekvensen är politiker som tystnar och som undviker att engagera sig i brännande ämnen. Några väljer att lämna politiken.
BRÅ:s rapport bygger på en undersökning bland landets alla 14 000 fullmäktigeledamöter och riksdagspolitiker och kastar ljus över det mörkertal som funnits. För det är bara en bråkdel av hoten som polisanmäls. Fyra av fem som utsatts för brott som är relaterat till politikeruppdraget uppger att de inte gjort någon polisanmälan. De har sett det hela som en del av rollen som förtroendevald. Det visar på en förbluffande tålighet men tyder också på att det sker en farlig tillvänjning. Oförskämdheter, rena hot och trakasserier blir en del av vardagen.
Men inte bara politiker utsätts, utan även kommunala tjänstemän, domare, advokater och poliser. Och journalister. Den Sverigedemokraterna närstående sajten Avpixlat uppmanar sympatisörer att konfrontera journalister och politiker som de anser är misshagliga. Avpixlat berättar hur man kommer åt personuppgifter och hemadress och tipsar om hur man kan bedriva lite ”försiktig uppsökande verksamhet”. Sådan ”uppsökande verksamhet” syftar bara till en sak: att få politikern eller journalisten att ändra uppfattning eller att lämna sitt uppdrag. Det är därför av oerhörd vikt att rättsvårdande myndigheter förstår vad detta handlar om och behandlar denna typ av ärenden med den kraft som krävs.
Det finns för många exempel på en skrämmande naivitet inför dessa attacker. Ett talande exempel har Pressombudsmannen Ola Sigvardsson, min företrädare på Corren, vittnat om. Han skrev en debattartikel i Medievärlden och ifrågasatte om det var rätt att publicera bild på den sk tunnelbanerånaren. Det fick den rasistiska mobben att aktivera sig med hatiska inlägg i kommentarsfälten. Några dagar senare målade några personer tunnelbanespår och hällde ut djurblod utanför Ola Sigvardssons hem. Avsikten? Att skrämmas förstås. En person tog på sig dådet på främlingsfientliga nättidningen Fria Tider.
Saken polisanmäldes, men utredningen lades ned. Trots att gärningsmannen givit sig till känna. Motiveringen: det var en grundlagskyddad demonstration. Sällan har jag hört något så idiotiskt. Möjligen kunde det kallas demonstration om det hela ägt rum utanför PO:s arbetsplats. Men utanför hemmet? Det är dags att ta av skygglapparna och inse att det finns en systematik i tillvägagångssättet. Hot och trakasserier används för att nå politiska mål.
Förtydligande:
En representant för den högerextrema gruppen Nordisk Ungdom tog på sig dådet som omtalas nedan, vilket beskrevs i den främlingsfientliga nättidningen Fria Tider.