Går en promenad, måste röra på mig. Novemberdagen står sammanbiten mellan höst och vinter, gråfuktig och tjurig. Den påminner om barndomens skånevintrar. Läxor, ljusbrist och regnkläder.
Det har varit en tung höst med terrordåd, flyktingkris och bränder på asylboenden. Och klimathotet, hur hanterar man det med något annat än total förträngning? Glaciärerna smälter, 2015 ser ut att bli det varmaste året sedan förindustriell tid, och i går rapporterade forskare på Linköpings universitet att den globala uppvärmningen kan ske snabbare än vad vi tidigare trott.
Så får jag ett meddelande från hustrun. Hon är på väg till Göteborg med tåg och berättar att hela vagnen engagerat sig för att en syrisk tonårskille skulle klara av sina tågbyten och komma fram till orten där hans mormor väntade. Det är en historia som värmer, och framför teven på kvällen kommer nästa. Ett pojkfotbollslag som hade problem med att hitta tillräckligt många spelare har fått ett bra tillskott i form av nyanlända flyktingar. Trots att kommunikationen haltar så spelar de tillsammans, de är ett lag.
Det känns gott. Frågan om hur många flyktingar Sverige bör ta emot är minst sagt inflammerad, men när människor möter de nyanlända så visar de flesta sina generösa och hjälpsamma sidor. Vi stöttar varandra, oavsett om födelseorten är Ludvika eller Kabul. Det är Sverige när det är som starkast och varmast.
Till och med klimatfrågan omges av en ny, försiktig optimism. Klimatprofessorn Johan Rockström blev till mångas förvåning årets mest delade sommarpratare. Han har i åratal varnat för de enorma konsekvenser som klimatförändringarna kan få, och hans budskap har ofta varit så tungt att det varit svårt att ta till sig. Men i somras avslutade han sitt program i ett delvis annat tonläge: Vi är sent ute, men det går fortfarande att bromsa den globala uppvärmningen.
I onsdags hade vi en intervju med Björn-Ola Linnér i Corren. Hans forskningsområde är klimatpolitik, och han bekräftar att det skett ett perspektivskifte i klimatfrågan. Utan att förneka klimathotets omfattning har de som arbetar med frågan bestämt sig att närma sig det med hopp och framtidstro. Allt annat är omöjligt, Köpenhamnsmötets domedagsprofetior ledde bara till uppgivenhet.
När världens ledare samlas i Paris på måndag så är det för att bygga ett system där länderna hjälper varandra att skapa en samhällsomställning, bort från det förödande fossilsamhället. De rika ska hjälpa de fattiga. De forna bromsklossarna USA och Kina har bestämt sig för att samarbeta. Industrin ser vinster i att investera i grön teknik. Många länder inser att en samhällsomställning kan ge andra värdefulla vinster, ren luft, bättre folkhälsa, större energisäkerhet.
Det nya perspektivet ger hopp och energi: Det handlar om att bygga upp en bättre värld, inte att avvärja en katastrof.