Många har bråttom, de rusar in i samma takt som de rusar ut, de flesta med kassar i båda händerna.
På bänkarna utanför sitter de mer sargade, de som sitter där varje dag, några med en ölburk i handen, flera av dem kraftigt påverkade.
Alkoholen och allt den för med sig är vår tids blinda fläck.
Vi känner till den, men vill inte kännas vid den och absolut inte tala om den.
Många dricker lagom, en del dricker inte alls, men fakta är att förra året drack svensken i genomsnitt 108 starköl, 29 folköl, 39 flaskor vin, 4 cider och drygt 6,5 flaskor sprit. I genomsnitt per person. Allt enligt systembolagets sajt.
Det fanns en tid när jag själv överkonsumerade alkohol, och drack mer än ovanstående genomsnitt, och jag gjorde det som många andra utan att någon i min omgivning påtalade det med ett enda ord.
I Sverige är ju överkonsumtion mest roligt och en källa till roliga historier.
Numer tillhör jag dem som lyfter försäljningen av alkoholfritt, en försäljning som hos matvarukedjan Coop ökade med 40 procent 2016.
Samhällskostnaderna för alkoholen är enorma, 2011 visade den statliga missbruksutredningen att alkohol kostade samhället 50-60 miljarder kronor år 2008.
– Riskkonsumtion av alkohol är en av de levnadsvanor som bidrar till höga samhällskostnader årligen, tillsammans med tobak, fetma och fysisk inaktivitet, säger Ellen Wolf, hälsoekonom på Folkhälsomyndigheten.
När jag lämnar rushen på Lilla torget går jag mot Valla, till invigningen av IOGT-NTO:s nya lokaler på Bjälbogatan. Jag gör det för att träffa människor som jobbar med alkoholens följder varje dag.
Jag hinner knappt nedför trappan och in genom dörren förrän flera ansikten skiner upp och utbrister "Heeeeej!". Där är Jan-Ove Ragnarsson, östgötaordförande, där är Mattias Eriksson, kamratstödjare, och där är Arne Larsson, ledamot i förbundsstyrelsen.
Tre själar som brinner för nykterhet och IOGT-NTO.
Strax efter mig kommer två kvinnor in, de kommer inte tomhänta som jag, de lämnar över blommor och det jublas och det skrattas.
Jag slår mig ner med Jan-Ove, Mattias och Arne, vi börjar prata och Mattias, som är Linköpingsföreningens ende anställde, säger.
– Jag var med och startade kamratstödet här i stan för ungefär åtta år sen. Jag hade varit flera vändor på behandlingshem, det är relativt lätt att hålla sig ren på ett hem, den stora utmaningen är när man kommer hem. Jag frågade därför föreståndaren för behandlingshemmet om det fanns kamratstöd i Linköping, då sa han "Nej, det är det som är så bra. För du ska starta ett där." Han såg väl min drivkraft. Jag behövde något att engagera mig i, jag behövde ett mänskligt värde, så att jag inte bara skulle bli sittande hemma i soffan. Att få ansvaret för kamratstödet här blev min räddning.
Jan-Ove framhåller föreningens studieverksamhet som hålls tillsammans med studieförbundet NBV:
– Den är ett viktigt komplement till kamratstödet. Den ger sammanhållning, lärande och personlig utveckling.
Arne säger:
– Det är det här som är det bästa med IOGT-NTO, att vi erbjuder nyktra mötesplatser. Det är så många människor runt missbrukare som lider. Familj, vänner, släkt, arbetskamrater och inte minst barn. För alla dessa människor är såna här lokaler, och våra familjeaktiviteter, viktiga. En person som försöker ta sig ur ett missbruk behöver ofta en helt ny vänkrets. En nykter gemenskap.
En av organisationens viktigaste opinionsfrågor är att debattera alkoholnormen.
– Alkoholen har en social acceptans som saknar motstycke, säger Arne. Den finns med i precis alla sammanhang. Det är hundra gånger vanligare att få frågan ”Varför dricker du inte?” än att få frågan ”Varför dricker du?”.
Människor fortsätter strömma in till invigningen på Bjälbogatan, värmen i lokalen är påtaglig, alla hälsar på alla, en del kramas, många skrattar. Mitt i stimmet tackar jag för mig och vänder tillbaka mot redaktionen.
Jag tänker att det vore fint med siffror på hur många liv, och hur många miljoner kronor, Mattias, Jan-Ove och Arne har sparat samhället under alla sina år i IOGT-NTO.
Tre samhällshjältar av bästa sort.