På torsdagen debatterade jag de alltmer frekventa och allt grövre hoten mot journalister under branschkonferensen MEG14 i Göteborg.
Det kunde ha varit ett samtal som många andra, där vi i skrået halvt uppgivet beklagade oss över ett rättssamhälle som inte förstått vilka konsekvenser som hoten kan få för det offentliga samtalet.
Men torsdagens debatt fick en positiv grundton. För bara några timmar innan debatten startade föll domen mot högerextremisten Kamil Ryba som upprepade gånger hotat Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, Frida Boisen som är chefredaktör för Expressens västsvenska edition, GT och hennes redaktionschef Björn Lindsten.
För första gången sedan 1958 dömdes för högmålsbrottet ”brott mot medborgerlig frihet”, och straffet blev kännbart, sex månaders fängelse. Frida Boisen som stod vid min sida i paneldebatten var märkbart lättad även om domen kommer att överklagas. Detta var äntligen en tydlig markering från rättsvårdande myndigheters sida.
Under hösten har vi mediebranschen riktat hård kritik mot polis och åklagare för att dessa inte tagit frågorna om hot mot medieföretag på tillräckligt allvar. Från kolleger har jag hört otaliga berättelser om poliser som knappt bemödat sig om att ta upp brottsanmälan när journalister hotats eller trakasserats.
Men efter den debatt som varit under hösten och vintern märks en förändring. Och det är en nationell debatt som faktiskt fick fart när vi på Corren gav offentlighet åt hoten som riktades mot oss.
Kamil Rybas obskyra organisation Swedish Defence League utgör knappast någon fara för vårt demokratiska statsskick, men det råder inget tvivel om att hans hotfulla aktiviteter mot GT/Expressen syftade till att påverka vad tidningen publicerade.
Så här lyder Brottsbalkens kapitel 18, paragraf 5: ”Den som övar olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten inom politisk organisation eller yrkes- eller näringssammanslutning och därigenom sätter yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten i fara, dömes för brott mot medborgerlig frihet till fängelse i högst sex år.”
Domen är historisk. Flera debattörer har föreslagit skärpta lagar för hot och trakasserier mot journalister, men innan vi stiftar nya lagar bör vi pröva vad befintlig lagstiftning täcker. Och här har en klarsynt och engagerad jurist, kammaråklagare Ulrika Åberg, valt att åtala med en rubricering som tydliggör allvaret i brottet.
Att Mattsson, Boisen och Lindsten, liksom andra medarbetare på tidningen, upplevt obehag av dessa trakasserier framgår tydligt av domen. Men den viktiga skrivningen är konstaterandet att om de hade fallit undan för hoten så skulle stora demokratiska värden satts på spel.
”Om Thomas Mattsson, Frida Boisen och Björn Lindsten hade påverkats i sina publicistiska uppdrag skulle angreppet ha fått genomslag hos många läsare. Genom Kamil Rybas angrepp mot Thomas Mattsson, Frida Boisen och Björn Lindsten har yttrandefriheten satts i fara hos en vid krets på det sätt som åklagaren angett.”
I domskälen står alltså i klartext att hoten och trakasserierna inte bara är ett brott mot tidningsledarna utan mot allmänheten i stort. Äntligen får vi en dom som sätter hoten mot den fria åsiktsbildningen i sitt rätta perspektiv. Låt oss nu hoppas att hovrätten är lika klok som Göteborgs tingsrätt.