Under våren har Polisens situation debatterats flitigt, vi förtjänar en poliskår som kan göra sitt jobb för deras och för vår skull. När flyktingkrisen slår till behövs en effektiv och snabb administration, vi behöver utöka kapaciteten och samtidigt förbereda massiva nya insatser på små orter med begränsade möjligheter. På skolans område krävs bättre resultat, mer disciplin och att lärarna får ökad kontroll över situationen. Allt viktigt, allt sådant som behöver göras nu.
Dessvärre sägs allt för lite om den gemensamma nämnaren, faktorn som är avgörande för att allt ska lösa sig: tillit. Det låter kanske banalt, men faktum är att tillgänglig statsvetenskaplig forskning visar att tillit är smörjmedlet som får ett samhälle att fungera. Det gör att vi litar på politikerna vi väljer, det gör att de i sin tur litar på att tjänstemännen gör som de säger.
Tilliten gör att vi vågar låna pengar och att banken lånar ut dem till oss. Det gör att vi lämnar våra barn i händerna på främlingar, det gör att vi lyssnar på chefens instruktioner. Det är av yttersta vikt att behålla en stark tillit för ett framgångrikt samhälle. Tyvärr syns en del oroande tecken.
I Medieakademins förtroendebarometer mäts svenskarnas förtroende för bland annat myndigheter och medier. Det är dyster läsning. Bland de som tappar finns regeringen (28 procent), riksdagen (33) och de politiska partierna (15), universiteten (65), radio och TV (47), dagspressen (23) och fackförbunden (18). För staten har endast 38 procent förtroende.
Vad är det som gör att medborgarna i allt mindre utsträckning litar på de bärande institutionerna i samhället? Ett delsvar kan sökas i förtroendet för medierna. Endast 23 procent säger sig ha förtroende för dagspressen, men dubbelt så många, 46 procent, har förtroende för sin lokaltidning. Det kan framstå som paradoxalt, för vad är lokaltidningen om inte dagspressen?
Kanske är det så att människor känner tilltro till sin tidning, men inte till andras? Till sitt parti, men inte till andras? Till sin egen familj, men inte till sina grannar? Det skulle gå i linje med en utveckling som observerats sedan länge, nämligen att samhället polariseras i allt högre utsträckning.
Skillnaden mellan olika skolor ökar, inkomsterna i olika bostadsområden ökar markant. Skillnaden i förmögenhet mellan den som äger och den som hyr sin bostad torde ha ökat enormt med skenande bostadspriser. Den som bor på landsbygden får längre till all service, medan den som bor i staden fått det väsentligt bättre. Klyftorna, i bred bemärkelse, ökar.
Fler känner att de förlorar kontroll över sin livssituation. Vad händer när vi får reda på att försvaret inte klarar sig en vecka? Vad händer på en ort dit det kommer 50 nya skolbarn från andra sidan jorden? Vad händer i en förort dit ambulansen inte vågar åka? Vad händer på platser dit posten slutar komma och medieföretagen flyttat från? Och vad händer när politikerna slutar svara på väljarnas frågor? Vi slutar lita på varandra.
Allt för länge har samhällets basfunktioner ignorerats. Det politiska projekt som är viktigaste i Sverige i dag är att återupprätta deras ställning. Tyvärr tar för få utvecklingen på allvar.