Jag har en bekännelse att göra. Förmodligen kommer flera av er att tycka att jag är en svikare, eller något i den stilen. Men ändå, här kommer den: jag var på slutspelshockey för första gången i mitt liv förra helgen.
Jag vet, jag vet. Hur kan man bo i ”Stora, stolta Linköping”, som LHC-klacken skanderar, och inte ha varit på en massa hockeymatcher? Hur kan man ha missat hela Magnus Johanssons karriär, när han i princip är ens granne? Och med det här jobbet, är det inte rent av skamligt att inte ha mer egen erfarenhet av luften, doften och känslan i Saab arena?
Jag kryper till korset. Men låt mig försvara mig lite grann. Jag erkänner villigt att mina egna intressen alltid har varit viktade mer mot samhälle, kultur och politik än mot sport. Dessutom är jag mamma till två söner som tycker att idrott är dötrist att kolla på. Maken har gjort så gott han har kunnat, försökt få med oss på diverse matcher i fotboll, handboll, innebandy och hockey genom åren. Utan att lyckas särskilt väl. Visserligen har vi lyckats fostra tre mycket talangfulla sångare och instrumentalister, som har koll på Billie Holiday och Beach Boys och Hayao Miyazaki. Men det väger ju lätt i sportsammanhang.
I alla fall, i lördags lyckades maken övertala oss alla att hänga med till Saab arena och se LHC möta HV71 i kvartsfinal. Smart nog preparerade han lördagskvällens underhållning med ett litet föredrag. Om Daniel Rahimi, om Broc Little, Jeff Taffe och Jonas Junland. Om icing, offside och Andreas Jämtin. På vägen in till arenan i bilen förhörde vi varandra. Det är ju trots allt en helt ny värld av kunskap som ska omfamnas.
Och inte bara en ny värld av kunskap, utan en outforskad värld av känslor och insikter. Som en av sönerna sa, precis efter nedsläpp: ”alltså det är så coolt, man ser ju att det är riktiga människor på isen!”.
Yngste sonen var inte sen att hänga på ”ni på sittplats”-ramsan. Och jag, jag tänkte att visst, jag kan sitta och titta men heja tänker jag inte göra. Fast det gjorde jag ju. Klappade och väsnades och rycktes med. Skrek rakt ut när LHC avgjorde i tredje perioden. För det är ju något som händer med en, där bland tusentals människor som hängivet visar sin kärlek. På mindre än en halvtimme blev Rahimi och Junland mina hjältar. I mitt lag, i min stad.
Jag tror att det som hände, var att såväl jag som barnen drabbades av en vacker känsla av tillhörighet och sammanhang. Ett sammanhang som inte bara är i stunden, utan även håller över tid. Och så började jag tänka på det där med SM-guld, och Ostlänken.
Hur hänger SM-guld till LHC och Ostlänken ihop? Jo, båda är någon slags vision. En vision om att Linköping är en stad att räkna med. Någonting som är bortom att vara ett appendix till Stockholm, eller att vara den där staden ”som inte är någon vidare idrottsstad”, som vissa säger, trots en ofantlig mängd prestationer på senare år. I damfotboll, damhockey, innebandy, volleyboll.
För det som händer i en fullsatt Saab arena en gråkulen lördag i mars – det är det som är grejen. Det är inte SM-guldet i sig, även om jag numera blir helt nervös inför semifinalerna där LHC förhoppningsvis ger Skellefteå en ordentlig uppläxning. Nej, det är känslan av sammanhang och att det är möjligt – det är det som är grejen. Samma sak med Ostlänken. Visst, jag hoppas fortfarande på en lösning som blir ett fantastiskt lyft för Linköping, gärna med tunnel och nytt resecentrum. Men ändå – det är inte bara där det sitter. Det sitter i drömmen om något större, något mer. Och det, mina vänner, är en fin insikt att få. När man går på hockey för första gången.