Som i onsdags morse. Jag var på väg till jobbet, gick Repslagaregatan fram, hade just korsat Storgatan, när St Larskyrkans klockor började spela "Blott en dag".
Det var som att allt stannade, som att Linköping omfamnade mig för en stund och spelade upp ett bildspel för mig från begravningar jag upplevt. Som att mormor plötsligt stod där bredvid mig på Farbror Melins torg och greppade min hand och följde mig sista biten till Corren.
Ja, Lina Sandells och Oscar Ahnfelts psalm från 1865 är definitivt det musikstycke som gör mig mest känslosam och tydligen, vilket förvånar mig lite, har
begravningarna genom livet lämnat starka intryck i mig.
Jag var nyligen på begravning i Ljusets kapell i Lilla Aska.
När vi åkte därifrån, efter en varm och fin ceremoni, kände jag mer än någonsin för begravning som företeelse, troligen för att den är mer ifrågasatt än någonsin.
Allt fler människor dör ensamma, allt fler kremeras utan begravningsceremoni och allt färre människor går på begravning.
Är det inte tecken i tiden så säg.
Vi jobbar, vi tränar, vi reser, vi förverkligar oss själva och vi skjutsar runt barnen på aktiviteter – uppenbarligen är det svårt att klämma in att ta farväl av en död i det schemat.
I en intervju i tidningen Dagen tidigare i år berättade Ulf Lernéus, Svenska begravningsbyråers förbund, att svenskarna är långsammast i världen med att begrava sina döda och att det beror på att fokus till stor del har flyttats från den döde till de efterlevande.
– Dels kan de efterlevande ha svårt att enas kring en tid som passar och att samla ihop alla som ska vara med och bestämma. Dels kan det vara ont om begravningstider. I vissa församlingar har man begravningar bara på fredagar. Men den främsta orsaken är att de allra flesta anhöriga vill ha begravningen på en fredag. Och vi har bara fyra fredagar per månad, så det blir snabbt fullt, sa Lernéus.
Jag har få tankar om min egen begravning. Det är nog därför jag förvånas lite över hur starkt intryck begravningar genom åren har gjort på mig.
Jag tänker att mina närstående får bestämma hur de vill ta farväl av mig. Vill de att andra sköter allt, kremering och askspridning, så får de göra det, vill de ha begravningsceremoni eller minnesstund eller ingenting alls, så får de det. Jag lägger mig inte i hur jag tas om hand den dagen jag är borta.
Min kära mormor, den döda som står mig närmast, älskade att ha morfars grav att gå till. Där stod hon ofta, under sina 27 år utan morfar, och pratade, skrattade och grät.
Vill mina närstående ha en grav att gå till den dagen jag är borta så får de givetvis det, men för min del har gravar aldrig känts viktiga. Jag bär mormor med mig i tankarna hela tiden oavsett grav, minneslund eller ingenting alls.
Men när jag själv ska ta farväl av närstående i framtiden så hoppas jag få göra det med begravningsceremonier. Det kände jag efter begravningen i Lilla Aska. Jag tror att vi människor behöver ceremonier, idag mer än någonsin, för att tydliggöra vårt sammanhang och stärka samhörigheten.
För likaväl som det är ett misslyckande för samhället när en människa dör ensam, utan vare sig vårdpersonal eller anhörig intill sig, det senaste året har 86 östgötar gjort det enligt Svenska Palliativregistret, så är det en seger, något väldigt vackert, när människor tar farväl tillsammans på en begravning.
Kommande vecka är det allhelgona, då ska vi minnas våra döda, men redan idag skänker jag min framlidne svärfar en extra tanke när prostatacancerförbundets årliga kampanj Mustaschkampen inleds.
Varje dag i Sverige insjuknar 27 män i prostatacancer och 20 kvinnor i bröstcancer.
Vill du skänka till Mustaschkampen så kan du göra det på plusgiro 900101-7 eller swish 9001017. Vill du skänka till Cancerfondens Rosa Bandet så köp bandet eller använd plusgiro 901986-0.
Trevlig helg!