Har skolan någonsin diskuterats så mycket som under våren? Kan faktiskt inte påminna mig det och jag har ändå varit med ett tag.
Det startade med beskedet om skolnedläggningarna. Som lök på laxen kom så förslaget om att sprida ut eleverna i musikprofilen i vanliga klasser på Folkungaskolan.
Debattens vågor har gått höga och protesterna har avlöst varandra.
Som åskådare känns det mer och mer konstigt. Att föräldrar och elever är upprörda och protesterar när tingens ordning ska förändras, det fattar jag, absolut. Det är helt i sin ordning, så ska en demokrati fungera.
Men det är ändå något som skaver.
I frågan om skolnedläggningarna och eventuell nedläggning av musikklasserna finns det, tycker jag, en gemensam nämnare: Frågan om vem som ska bestämma.
Än så länge har ingen juridisk instans sagt att barn- och ungdomsnämnden gjort fel som tagit nedläggningsbeslutet. Det är de och ingen annan som ska ta ett sådant beslut.
När det gäller omflyttningen av profilklasserna är det rektor som bestämmer. Det är solklart och det har också barn- och ungdomsnämnden ordförande Elias Aguirre (S) konstaterat. Samtidigt sa han också att kommunikationen kring det här inte varit så bra.
Precis det han själv fick kritik för när nedläggningsbeslutet kom.
Då var hans förklaring att man inte ville oroa i onödan. Möjligen kanske rektor Anna Dahlström hävdar samma sak i det här fallet.
Nu har också ledande politiker i styret valt att offentligt gå ut och säga att de inte håller med rektorn. I alla fall inte när de gäller musikklasserna. Jag undrar om det är så klokt, egentligen.
Är det inte lite som att kasta sin medarbetare under bussen?
Att politiker har en uppfattning, det vet alla. Men här hade man kunnat vara tyst, spela efter de regler man annars hänvisar till och överlåtit beslutet till rektorn.
För vad gör det här politiska uttalandet med arbetsmiljön för skolan i allmänhet och rektorer i synnerhet? Vem ska våga ta kontroversiella, och ibland helt nödvändiga, beslut och sedan stå helt ensam?
I Linköping har alla rektorer treåriga förordnanden. Finns det inte en överhängande risk att nödvändiga, men kanske obekväma beslut, skjuts på framtiden? Till nästa rektor, eller nästa.
Det hjälper nog inte så mycket att Kristina Edlund och Niklas Borg, trots sitt gemensamma uttalande, ändå understryker att det är rektorn som bestämmer. För vem har lust att chansa när ens framtida karriär ligger i potten?
Kommundirektör Paul Håkansson som är högst ansvarig för arbetsmiljön bland kommunens anställda säger att han förutsätter att den kritik som framförts av Kristian Edlund (S) och Niklas Borg (M) rör bristen på kommunikation i förhållande till när skolvalet gjordes.
– I övrigt är det skollagen som gäller och jag förutsätter att det är detta som är budskapet, säger han.
Om det var klokt att gå ut offentligt med kritiken vill han inte säga eftersom han inte vill recensera sina uppdragsgivare.
Men information om skolnedläggningarna fanns inte heller när flera elever gjorde sina val, är inte det lite samma sak?
Jag förstår att det politiska styret upplever att de har haft en tuff start på sin mandatperiod. De är hårt trängda från många håll och det har blivit mycket negativ publicitet. Men risken är att de med sitt utspel och sin kritik mot rektorn i stället upplevs som populistiska.