Jag föll för flera av dem, men Gubben var hårdnackad.
– Vi måste ha högre i tak.
– Vadå högre i tak? invände jag flera gånger. De har ju normal takhöjd allihopa.
– Inte tillräckligt hög för min nya hobby.
– Din nya hobby?! Den har du inte sagt något om. Berätta! Ska du börja med bungyjump inomhus?
– Nej, men modellhelikopterflygning.
– Va? Helikopter? Inomhus?
– Ja, du har ju tjatat om att åren mellan 50 och 75 heter lekkvarten. Det är då man ska jobba mindre och leka mer.
– Men snälla älskling, nu tänkte jag kanske inte på ordet leka fullt så bokstavligt ...
– Du kan faktiskt inte ta ifrån mig allting, Carina!
– Ta ifrån dig. Jag har väl inte tagit något ifrån dig! Vad är det med karl’n?
Jag höll tand för tunga. Tänkte att Gubben väl visst kan få leva ut sina slumrande pilotdrömmar som han i tysthet tydligen gått och närt. Vår färd gick över östgötaslätten och till slut hittade vi ett hus, eller snarare herresäte, med mycket högt i tak och mängder av rum.
– Oj, oj, stönade jag. Det här godset blir inte lätt att fylla med möbler.
– Det ska bara vara möbler i några rum, resten ska vara tomma, deklarerade Gubben.
– Va. Tomma?
– Ja, jag ska ju köra helikopter i dem och då kan det naturligtvis inte vara en massa grejer i vägen, förstår du väl.
Vi hann inte mer än flytta in och göra oss någorlunda hemmastadda i detta stora magnifika hus förrän Gubben ville flytta.
– Men snälla du, vad är det nu frågan om. Har du något slags kris?
– Det begriper du väl själv att det blir ju inget ÄVENTYR att bara flyga i välkända rum som man redan lärt sig manövrera i. Det är inte spännande. Ingen utmaning. Jag vill utvecklas som pilot och behöver fler rum!
Medan jag tänkte att Gubben nog gått och blivit galen på riktigt började en helikopter hovra ovanför oss. Det taktfasta mullrandet steg. Själv kunde jag knappt andas. Jag låg med Gubbens arm över halva ansiktet och kippade efter luft.
Och han snarkade.
Arma hjärna, kan du inte ta och VILA på nätterna!