Har man haft fel är det bra medge det. Jag hade fel när jag för tjugo år sedan stödde idén att kommunalisera skolan. Det blev inte alls så som den goda tanken var - att ett samlat ansvar skulle göra skolan till en viktig angelägenhet för kommunalpolitikerna, och att det för föräldrar och andra väljare skulle stå klart vem som bar hela ansvaret. Så fel, så fel. Skolan hamnade på listan över andra kommunala uppgifter och lärarna blev än mer undanskuffade.
Så kom friskolereformen. Också en idé jag ivrigt understödde. Det måste gå att erbjuda eleverna alternativ. Också denna goda sak har förfuskats. I stället för ett pedagogiskt smörgåsbord har vi fått en rad "skolkoncerner". I stället för en diskussion om olika skolmodeller har vi fått "skolmässor" där jakten på eleven och hans eller hennes skolpeng drivs.
I stället för en renässans för de nytänkande pedagogerna har balansen tippat till föräldrarna på ett inte särskilt klokt sätt. Med skolval och skolpeng blir föräldern makthavaren: bestämmer sig föräldern för att "ta sin Mats" ur skolan så riskerar läraren att bli utan jobb. Skoldebatten går emellertid vidare. Svaga resultat och stora vinster är ämnena. De svaga resultaten är givetvis det stora bekymret. Här finns inga enkla lösningar. Lärarnas ställning och avlöning måste bli bättre. Det tycker numera alla. Få inser hur lång tid det kommer att ta. Under tiden blir det läxhjälp med skattesubvention, jaja.
Vinsterna borde vara enklare att tackla. Skolan är liksom vården skattefinansierad. Då blir det stötande om överskottet blir så stort att verksamheten intresserar stora bolag vars grundidé är att driva upp företag och sälja dem med stor förtjänst.
Det är förstås inget fel på att sköta en skola eller ett vårdhem så väl att anslagen räcker och att där blir ett plus. Men att detta plus sedan tar vägen bort från skolan eller vårdhemmet är en överraskning för mig - och tror jag rätt många andra skattebetalare. Friskolereformen har givit spelrum åt marknadstänkandet på ett allt för lättvindigt sätt. I stället för att satsa hårt för att den offentliga skolan ska erbjuda topputbildning och göra det med goda lärarkrafter och kunskapskontroll, har politikerna lämnat saken åt den allra enklaste konkurrensmodellen: föräldrar och elever vilka botaniserar med skolpengen som på vilken varumarknad som helst. Och de företag/skolor som det här året lockar de flesta klarar sig bäst. Nästa år kan det vara en annan skola.
Men skolor tillverkar inga varor - och säljer heller inga tjänster. Till skolan går vi för att lära och bilda oss. Det måste vara grunden för hur skolan ska organiseras. Det är de politiska organens ansvar, just nu har de lämnat bort det. För hur länge?