Det har blivit en debatt om inställningen till apartheid i Sydafrika. Aftonbladet har startat en namninsamling med krav på att Fredrik Reinfeldt på Moderaternas vägnar ska be om ursäkt för sin tidiga Sydafrikapolitik. Jag var med redan i mitten av 1960-talet och startade konsumentbojkotten. Flera politiska ungdomsförbund och folkrörelser drev under många år konsumentbojkott. Folkpartiet motionerade i riksdagen.
Sedan kom första steget 1965 då Sverige i FN krävde FN-sanktioner. 1973 rekommenderade regeringen svenska företag att avstå från nyinvesteringar i Sydafrika och svenska legationen i Pretoria fick inte länge hjälpa svenska företag. Folkpartiets landsmöte tog 1975 beslut om att verka för att de svenska företagens intressen och förbindelser med Sydafrika skulle avvecklas.
Folkpartiet motionerade i riksdagen om investeringsförbud. 1977 ledde detta till att riksdagen uppdrog åt regeringen lägga förslag om kapitalexportförbud. Detta efter en riksdagsmotion med mig som första namn. Handelsminister Burenstam-Linder (M), som ogillade apartheid, var måttligt entusiastisk för just investeringsstopp. Därför hände inget förrän 1979 då FP-regeringen Ullsten lade en proposition, som gick igenom med stöd av alla utom Moderaterna, om förbud mot kapitalexport och nyinvesteringar.
Innan dess hade man försökt få till stånd en frivillig överenskommelse med företagen - men både företagen och de fackliga organisationerna avvisade detta.
1980 tillsattes ytterligare en Sydafrikautredning - där Sverker Åström var ordförande och jag själv (FP) en av ledamöterna. Utredningen förslog åtgärder för att stoppa teknologiexport och ville täppa till en rad luckor i lagen. Bo Lundgren (M) reserverade sig mot detta. Jag reserverade mig för importförbud från Namibia, förbud mot leasing och dispensmöjligheterna stryps. Utredningsmajoritetens förslag gick igenom i riksdagen med tillägget om förbud mot leasing. Alla partier utom (M) röstade för.
1981 beslöt regeringen Fälldin om några dispenser från investeringsförbudet. Ola Ullsten gjorde då det mycket unika att reservera sig till statsrådsprotokollet. Regeringarna ville inte gå in på handelssanktioner utan beslut av FN:s säkerhetsråd. 1985 började dock Folkpartiet i riksdagen att driva krav också på handelsbojkott. Regeringen (Ingvar Carlsson) gick då på samma linje och med stöd av alla partier utom M gick lagen igenom.
Det är inte moraliskt förkastligt att vara emot just formen sanktioner eller anse att Sverige enbart ska delta i sådana som FN:s säkerhetsråd beslutat. Problemet med Moderaternas inställning var att de inte insåg apartheids unika förtryck - hela systemet med biologisk raskontroll. Hur en familj som visade sig ha en svart förfader överfördes till en annan folkgrupp och berövades sina rättigheter. Hur svarta inte fick gå på samma biografer, sitta på samma parkbänkar, etc, som vita. Hur svarta förföljdes, avrättades och förnekades utbildning. När Ulf Adelsohn talade "om de stackars negrerna" framstår det som en illustration av just denna hållning. Moderaterna (Högerpartiet) hade tidigare varit ensamma om att inte ta avstånd från Frankrikes kolonialkrig i Algeriet och Portugals i de tre afrikanska kolonierna.
Som en parentes: 1984, i utredningens slutskede, blev jag ombedd komma till Göteborg och träffa två direktörer på SKF. De bjöd på middag i en Örgrytevilla och där var också två representanter för Metall: Olle Ludvigsson och Göran Johansson (sedermera kommunalråd i Göteborg). Företag och fack var helt eniga i att inte vilja ha sanktioner. Vid ett tillfälle blev Göran Johansson riktigt förbannad och sa till mig:
- Nu är du lika jävla korkad som Anna Hedborg.
Jag frågade vad Anna Hedborg, socialdemokratisk utredare, hade med detta att göra. Och fick svaret:
- Det är en annan dum jävla stockholmare!Det är mot den bakgrunden man ska se att Socialdemokraterna länge höll emot sanktioner.