Samtalet på den augustiheta puben i London dog bort. På tv-bilderna från Sky News rullade toppnyheten att Wikileaksgrundaren Julian Assange anklagats för sexbrott. Övergreppen skulle ha skett i Stockholm.
Vi tittade klentroget på varandra. Kunde det stämma? Var det fråga om en fälla? Vi visste att Wikileaks skaffat sig högt uppsatta fiender.
Den juridiska process som startade i augusti 2010 har ännu inte avslutats. I onsdags föreföll utlämningen av Assange till svensk domstol vara klar, men så kunde hans advokat peka på ett formaliafel och utlämningen sköts upp igen.
Anklagelserna mot Assange har väckt starka protester bland Wikileaksanhängare. Sverige har utmålats som en kuvad lydstat till USA. Vad den rättsliga saken handlar om är svårt att som utomstående ha någon uppfattning om. Men en sak är klar, de personer som säger sig ha utsatts för övergrepp är inte några politiska motståndare till Wikileaks. Tvärtom.
Turerna kring Assange har tyvärr flyttat fokus från filosofin bakom Wikileaks. Sajten skapades för att vem som helst skulle kunna läcka dokument utan risk för att bli spårad. Grundtanken var att försvara öppenhet och transparens i alla lägen. Allt som strömmade in skulle publiceras, utan avseende på vem eller vilka som missgynnades av offentliggörandet.
Ganska snart stod det klart för Wikileaksentusiasterna att det fanns komplikationer. Enskilda personer som nämnts i hemliga dokument kunde oavsiktligt råka illa ut. Offentliggörande av material som väldigt få hade tillgång till kunde i sig röja en källa.
Den gamla devisen "publish and be damned" (publicera och bli fördömd) är inte okomplicerad. Därför valde Wikileaks att samarbeta med några välrenommerade mediehus för att få hjälp med etiska avväganden när de afghanska krigsdagböckerna skulle offentliggöras.
Den tidigare Wikileaksmedarbetaren Daniel Domscheit-Berg berättar i sin bok "Wikileaks - historien bakom sajten som förändrade en hel värld" (Forum) att det var tack vare att journalisterna agerade som man i sista stund avstod från att publicera källmaterial som skulle ha riskerat livet på ett stort antal afghaner som arbetat mot talibanregimen.
Domscheit-Bergs bok är en partsinlaga från en person som kommit i delo med Assange. Men den berättar på ett fascinerande sätt om den snabba utvecklingen av Wikileaks, från småskalig hobbyverksamhet till en position som agendasättande aktör på den internationella arenan med kraft att störa nattsömnen hos mäktiga ledare.
Desto sorgligare är det att konstatera att makten på många har en så berusande effekt. Den Assange som indignerat slår ifrån sig anklagelser om toppstyrning och maktmissbruk har gjort en lång resa. Från idealistisk hacker och tekniknörd - till beundrad ledare och förebild som numera gör allt för att förhindra transparens och insyn i Wikileaks organisation och ekonomi. Wikileaks fungerar inte längre som källa till nya avslöjanden, utan är i dag en rörelse som har personkulten kring Assange som bärande idé.
Men Wikileaks har inspirerat till efterföljd. Medieföretag bygger upp teknik för att säkra att uppgiftslämnare kan lämna ut digitalt material utan att riskera efterräkningar. Rörelsen mot ökad öppenhet i offentlig förvaltning drivs vidare av open gov-entusiaster världen över. Det finns mycket att säga om Assanges ledarstil, men att ha varit en motor i denna rörelse är ingen dålig bedrift.