Mediebranschen är i snabb i förändring. Nyhetskonsumenterna upptäcker nya sätt att ta del av nyheter och förströelse. Medieföretagen behöver erbjuda sitt material på alltfler nya plattformar. Att mediebranschens utveckling hänger samman med nya tekniska möjligheter är inget nytt fenomen.
När Östgöta Correspondenten för 175 år grundades var kommunikationerna usla. Som Bengt Lundberg skrev i en bok till Correns 150-jubileum tvingades man under de första åren förlita sig på rapporter från andra tidningar och från korrespondenter som berättade om tilldragelser i huvudstaden och annorstädes. Posten kom med diligenser som tog sig fram i en hastighet av en mil i timmen. När telegrafstationen öppnades i Linköping 1855 och posten några år senare gick med tåg öppnades helt nya möjligheter för nyhetsarbetet, vilket ledningen på Corren väl utnyttjade. Det som gjort att många tidningsföretag överlevt i mer än 100 år har varit viljan att ligga i framkant. Dessa företag har bejakat den tekniska utvecklingen och utforskat de möjligheter som ny teknik erbjudit. Östgöta Correspondenten är ett gott exempel, som genom tiderna sett till att investera i moderna tryckpressar; innehållsmässigt sattes ambitionerna högt, vilket givit Corren en ledande roll i svensk regionalpress.
Inte alla medieföretag har lyckats lika väl. Under 1950- och 60-talen dukade flera tidningar under, vilket resulterade i krav på statsstöd för att bevara mångfalden. Sedan 1970-talet har vi presstöd som kan gå till andratidningen på en ort. Under det senaste året har sviktande upplagor och en tuff konjunktur lett till rop på ytterligare akutstöd till krisande tidningar. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) avvisade dessa krav i en debattartikel i DN (28/12). Det sitter redan en utredning som grunnar över behovet av stöd framgent och hur detta påverkar konkurrensen. För klart är att statliga subsidier påverkar även de företag som inte får stöd – vilket merparten av svenska tidningar inte har, inte heller Corren.
Merparten av de svenska tidningshusen står på egna ben. De är medieföretag som behöver annonsintäkter och prenumerationsintäkter för att avlöna duktiga journalister och investera i framtidssatsningar som kommer läsarna till del. Därför är det klokt att ministern håller sig kall när det ropas på snabba lösningar till krisande medieföretag. Tidningarnas styrka har genom tiderna varit att de stått ekonomiskt fria gentemot staten. De har därmed fritt kunnat kritisera makten och gissla självsvåldiga politiker. Men det ministern förbigår är att det finns en rad pålagor på tidningsföretagen som försämrar deras möjligheter att konkurrera med andra medieslag. Som Per Hultengård (TU) och Kerstin Neld (Sveriges Tidskrifter), påpekar i en replik (DN Debatt 2/1) är en annons i en tidning belagd med reklamskatt, medan någon sådan inte krävs för en annons i tv, radio eller på nätet. Den som köper en tryckt tidning betalar 6 procents moms medan den som vill köpa samma tidning digitalt får betala fyra gånger högre moms. Tidningsföretagen behöver inte primärt mer statsstöd utan rimliga spelregler. Så ser det inte ut i dag, vilket kastar en dyster skugga över regeringens mediepolitik.