Boko Harams skräckvälde växer i Nigeria. Islamiska staten vinner terräng i Syrien och Irak. I Ryssland blomstrar en aggressiv nationalism och allt fler vill att landet ska återta sin "rättmätiga" roll som stormakt. I Europa hörs nationalismens stöveltramp allt starkare: Ett land – ett folk.
Överallt dessa människor med sin blinda tro på att just de har rätt. Människor som med våld, krig och terrordåd vill tvinga andra att underkasta sig deras världsbild. Fanatiker som värderar sin övertygelse mer än människors liv.
Det räcker med att se en Rapportsändning för att man ska vilja krypa in under en filt och gömma sig för världen. En kväll börjar jag i stället leta i bokhyllan. Hittar till sist den lilla oansenliga, men mycket kloka bok, som jag då och då återkommer till: ”Hur man botar en fanatiker” av Amos Oz.
Fanatismen är urgammal, äldre än alla religioner och ideologier, skriver han. Det är en ”ständigt närvarande beståndsdel i den mänskliga naturen, en ond gen”. Dess innersta väsen är lusten att tvinga andra människor att förändras. Fanatikern är mycket mer intresserad av hur andra människor tänker och lever, än han är av sig själv. Det beror på att han har en mycket svag jaguppfattning, menar Amoz Oz.
Amos Oz är israel och erkänner utan omsvep att han som ung själv hade många fanatiska drag. Men möten med några av de människor han såg som sina fiender blev omvälvande upplevelser, och i dag är han en hyllad författare med ett stort engagemang i arbetet med att skapa fred mellan israeler och palestinier.
Han skriver om det svåra ämnet i en lätt, nästan underhållande, ton. Humor är ett bra motgift mot fanatism. En människa med humor kan inte bli fanatiker, för humor rymmer förmågan att skratta åt sig själv. Humor är relativism, det är förmågan att se sig själv som andra kan se en.
Om vi ska stoppa fanatismen så måste vi ge människor hopp, fortsätter Amos Oz. För medan utrikeskorrespondenternas kameror riktas mot de beväpnade männen så hukar miljontals människor i sina hem, rädda, tveksamma. Många av dem är fattiga, utlämnade och saknar framtidstro, och frestas därför att ansluta sig till fanatikerna. Men om vi kan ge alla sansade, förståndiga människor ett hopp om ett bättre liv så kommer fanatismen att dö av näringsbrist.
Fanatismen marscherar inte bara i Irak och Syrien. Den finns överallt, fast ofta i mildare former. När den religiösa sekten ringer på vår dörr är det fanatismen som lyser i deras artiga leenden. Människor med fanatiska drag finns i bostadsrättsföreningen, i idrottslaget, de finns överallt med sin fantasilösa övertygelse om att det bara finns en sanning, ett synsätt.
Det finns drag av fanatism även i den svenska politiken. Den blir tydlig om man ställer frågan: Vilka partier står tryggt förankrade i fanatismens motsats: pluralism, tolerans och kompromissvilja? Och vilka gör det inte?