Europas nedärvda fiendeskaper

På de flesta håll i Europa står porträtten av dem som föll i krigen, dog i lägren eller försvann, på byrån. Där berättas historierna om hur grannen förrådde farmor.

Linköping2014-02-27 03:16
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det fanns en gång en urrevolution, den franska 1789. Den har stått sig i mer än två sekel med otaliga repriser. Den senaste under den gångna veckan i Kiev. Till skillnad från 1789, som berättades och målades av efteråt, sänds aktionerna numera direkt via kameror på webben. Själv satt jag fascinerad flera timmar och såg Majdan fyllas av rök, skott, flaggor, folk bakom sköldar, folk som bröt och slungade gatstenar, folk med skyddsvästar och hjälmar à la världskrigets motståndsrörelser. Och givetvis poliskedjor, ibland i disciplinerad rörelse, ibland kutande bort. Det var lätt att tro sig se en gigantisk filminspelning, kanske om Pariskommunen 1871.

Intressant nog tyckte jag mig se att regissören tvekade: hur skulle den här konfrontationen sluta? I dag vet vi att vinnare blev Majdanfolket. Vilka de var stod däremot inte i manuskriptet, och det tror jag ingen i dag kan säga med bestämdhet. För vi har bara sett inledningen, motsvarigheten till den franska sommaren 1789: folket har samlats, kört iväg den gamla regimen och tagit sig en titt på dess lyx – den avsattte presidenten Janukovitjs stora trädatja utanför sta'n.

Här slutar parallellen till den franska urrevolutionen, nu är det i stället landet Ukrainas historia vi ska se på. Ukraina, som betyder vid gränsen – Gränslandet – är i sig en kortkurs i de senaste hundra åren i Europa. Dess nuvarande utsträckning kommer ur Sovjetunionen och Stalintiden. På tsartiden låg Rysslands västgräns längre österut än i dag. Departementen i sydväst var förvisso befolkade av människor som hade ”lillryska”, som ukrainskan kallades, som modersmål, men ryskan var statsspråk och även det litterära språket. De västliga delarna hörde till dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Och i söder fanns Krim, med Rysslands Karlskrona – Sebastopol.

Under andra världskriget kom den tyska krigsmaskinen långt österut, långt bortom Kiev. Stora delar av den ukrainska självständighetsrörelsen anslöt till tyskarna. Därav Janukovitjs utbrott om dagens Majdan-demonstranter som nazister.

Men det har gått sjuttio år sedan kriget, alla har den gemensamma upplevelsen av sovjetkommunismen. Borde inte tiden i de gamla kejsardömena och vad därav kom vara glömt? Så kan det se ut i vårt svenska perspektiv, men på de flesta håll i Europa är det annorlunda. Där står porträtten av farfars bror och morfar och gamla kusiner på byrån, porträtt av dem som föll i de olika krigen, dog som fångar i läger eller bara försvann. Där berättas historierna om vad mormorsmor gjorde och hur grannen förrådde farmor. Där finns nedärvda fördomar och fiendskaper.

Och dessa föreställningar tenderar att överskugga den gemensamma erfarenheten av vanstyre, förtryck och korruption. Eftersom det är så mycket enklare för potentiella makthavare att spela på dessa ingrodda nationella känslor än att reformera sekelgamla strukturer, lär vi få se fler folkuppbåd på torgen. Ena gången jagande bort ryskukrainska makthavare, andra gången euroukrainska dito.