I väntsalen utanför rättssalen småpratas det. Ibland lösgör sig en eller ett par personer från en klunga för att närma sig en annan grupp. Kaffemaskinen blir en naturlig mötesplats. Blickar utbyts.
För ett otränat öga kan det se lite småmysigt ut, ungefär som ett mingel före en fest. Men inget kunde vara mer felaktigt.
Jag besökte i veckan Linköpings tingsrätt under rättegången mot en 33-åring som enligt polisen haft en tongivande roll i det kriminella nätverket Black Cobra.
Och det var inte trivsel som präglade stämningen utanför rättssalen. Där pågick ett maktspel där den åtalade och hans vänner bröstade upp sig inför journalister, vittnen och brottsoffer och gjorde sitt bästa för att stirra ut dem de ville sätta skräck i. Detta var illa nog, men det stannade inte därvid.
Både Expressens och Correns utsända reporterteam trakasserades av den åtalade som likt en ilsken tjur körde ner huvudet mellan axlarna och gjorde hotfulla närmanden. I aggressiva ordalag försökte han skrämma pressen från att rapportera.
Domstolen hade förvisso förhöjt säkerheten. Alla besökande avvisiterades och fick gå igenom en larmbåge. Men väl innanför domstolsentrén inne i väntrummet var det fritt spelrum för gangsterfasonerna.
Där tvingades unga människor som kallats som vittnen sitta intill personer som genom åren byggt sig ett digert våldskapital. I varje paus cirklade den åtalades kompisar runt brottsoffren i väntrummet.
Nog fanns det vakter och poliser på plats, men mot de gängkriminellas uppenbara maktdemonstration kunde de inte mycket göra.
Rättegången blev därefter. Den stora glömskan grep omkring sig. Flera brottsoffer mindes i princip ingenting av den misshandel de berättat om i tidigare polisförhör. Vittnen trevade i minnets innersta vindlingar och fann: ett töcken.
Gjorde slaget ont frågar åklagaren en målsägande? ”Nej, inte som jag minns det i dag.” Du har uppgivit att den åtalade formade handen som en pistol och riktade den mot ditt huvud samtidigt som han sa ”jag är med i Black Cobra, jag skall skjuta dig”. ”Nä, jag kände inget hot mot mig.”
Så ställde domaren frågan: Är det någon som försökt påverka sig inför det här förhöret? ”Nej.”
Hela mitt journalistjag ville bara skrika där från pressplatsen på läktaren. Jag satt med 20 följdfrågor kokande i huvudet. Men inga fler frågor ställdes.
Så fortsatte det.
Åklagaren föreföll uppgiven. Vittnena mumlade och famlade vidare i minnets dimmor. Flera målsäganden verkade närmast generade och ivriga att lämna alla oförrätter bakom sig, så förlåtande och fördragsamma att de skulle kunna bli kanoniserade.
Även åklagaren frågade pliktskyldigast det ena vittnet efter det andra: ”Är det någon som försökt påverka dig?”. Näe. Det hade väl inte ens behövts med tanke på den otrygghet som rådde intill rättssalen.
Åklagaren som åtalat för bland annat tre misshandelsfall och ett sexuellt ofredande nöjde sig med att yrka på skyddstillsyn och samhällstjänst.
Den starkes lag tilläts fortsätta råda. Den som inte hade understöd av en mobb på åhörarplats tvingades till underkastelse. Några få av dem som vittnade dessa dagar visade prov på det civilkurage som bygger en rättsstat.
Det var en sorglig föreställning där rättssamhället ställdes naket i sin skröpliga impotens mot brutala och våldsbejakande kriminella nätverk. Jag gnisslar fortfarande tänder.