Är Barack Obama en fegis som inte vågar använda USA:s militära styrka trots att Syrien uppenbart gått över vad han själv beskrivit som en röd linje? Eller är Obama i själva verket en krigspresident som i allt väsentligt fortsätter sin företrädare George W Bushs urskillningslösa bombpolitik?
Den amerikanske presidenten har den senaste tiden utsatts för klart motstridiga anklagelser. De som vill se USA som en världspolis, ständigt beredd satt rycka ut mot ondskefulla diktaturregimer eller mordiska terrorgrupper, hävdar att Obama sviker sin plikt när han istället för att skicka robotar mot Syrien valt att göra upp med Ryssland om att Bashar al Assad ska göra sig av med sina kemiska vapen.
Obamas undfallande politik gör att respekten för USA:s utrikespolitik försvinner och att onda krafter får förnyad styrka, hävdar man. Föraktfulla uttalanden från hög och låg i arabvärlden används för att styrka den tesen. Samtidigt växer nu retroaktivt kritiken mot USA:s roll i Libyen. Moammar Khadaffis diktatur har bara ersatts av kaos och fritt fram för en rad skilda extremistgrupper. Inte heller finns det mycket tecken på att det går bra för demokratin i Irak och Afghanistan.
Jag menar att kritikerna har fel. Obama väjer inte för militära insatser när sådana är nödvändiga. Men han söker konsekvent efter möjligheterna att slippa engagera USA militärt. En del i den politiken är användningen av drönarna, de förarlösa flygplan som styrda hemifrån direkt angriper misstänkta terrorister. Alternativet till att använda dem är att skicka bombplan och trupper för att slåss mot terroristerna. Med hjälp av drönarna kan USA hålla krigföringen på en tillräckligt låg nivå för att undvika en farlig upptrappning.
Samtidigt anstränger sig Obama för att ta tillvara varje möjlighet till diplomatiska lösningar. De försöken misslyckas ofta och ses då som bevis på att USA förlorat världens respekt. Jag menar att misslyckandena är en nödvändig konsekvens av att välja diplomati istället för krig. Att försöka lösa konflikten i Syrien är rimligtvis en hopplös uppgift med de olika krafter som strider mot varandra där. Det handlar inte bara om att få bort Bashar al Assad. Han skulle i så fall ersättas av ett troligen upptrappat inbördeskrig.
Obama har i själva verket nått en stor framgång när han fått den syriska regimen att avsvära sig användningen av kemiska vapen. Är det bara tomma ord? Kanske, men också ryssarna har lagt mycket prestige på att det ska lyckas. Och mycket tyder nu på att den uppgörelsen bidragit till en öppning i det låsta förhållandet till Iran. Irans kärnvapenplaner måste stoppas. Men att göra det med militära medel är oerhört äventyrligt. Alla alternativ måste därför prövas ända ner i botten.
Obamas roll är ohyggligt svår. Han är mer förtjänt av vårt stöd än av kritik.