Vad innebär det att vara svensk? Att man bor i Sverige, är ett svar, men många utflyttade svenskar kallar sig svenskar även om de bor på Solkusten i Spanien.
Att vara svensk medborgare, är ett annat svar. Men myndighets-Sverige har uppfunnit det besynnerliga begreppet "andragenerationsinvandrare".
Det innebär att du kan vara född i Sverige och vara svensk medborgare men ändå inte riktigt betraktas som helsvensk i officiell statistik. Som om egenskapen att invandra, dvs att bosätta sig i ett annat land, är något som ärvs.
Att vara allmänbildad, demokratiskt sinnad och internationellt orienterad - så skulle nog många svenskar själva gärna definiera sig. Men en lika vanlig beskrivning av svenskar är: reserverade, försiktiga, jantelagstyngda och blyga.
Schabloner? Javisst. Går det ens att definiera en svenskhet?
Mycket av den retorik som främlingsfientliga partier använt sig av handlar om att beskriva en svenskhet på undantag, som hotas av utländska influenser. Utgångspunkten är att det finns en självklar svensk gemenskap och identitet.
Även om SD har städat i sin retorik är bildspråket tydligt. I partimaterialet skildras ljushyllta småflickor i söta sommarklänningar på grusväg med midsommarblomster i dikesrenen och gärdesgårdar i bakgrunden.
Men denna idyll är ingen verklighetstrogen beskrivning av särskilt många barns uppväxtmiljö ens på 50- och 60-talet i Sverige, dit SD verkar längta drömskt. Nostalgin används för att kontrastera mot den tuffa och moderna tid vi nu lever i.
Ändå är det rätt få som skulle bejaka en återgång till de snäva livsval som präglade denna epok. Den svenskhet man vill omfamna visar sig både diffus och undflyende.
Svenska Dagbladet har i en serie på Idag-sidan satt ljus på svenskheten och på vad som krävs "för att få vara med". Påtagligt är att det är svårt att hitta en enkel och enande bestämning. Lättast verkar det vara att definiera svenskheten i förhållande till dem som betraktas som icke-svenska.
"Man kan alltså bara vara svensk i förhållande till någon annan", säger Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria (SvD 2/4). Som sammanhållande kitt får man säga att det är rätt svagt.
För den som har ett utländskt namn och sökt hundratals jobb utan att kallas på intervju blir dock känslan av utestängdhet märkbar. Inte minst eftersom många invandrare som bytt till svenskklingande namn haft betydligt lättare att få jobb.
Jag tror att det kan vara just den svaga nationalitetsuppfattningen i Sverige som gör att svenskheten blivit svårgripbar - och svårerövrad. Amerikaner har lättare att härbärgera dubbla tillhörigheter.
Du är amerikan och hispanic, amerikan och irländare, amerikan och italienare, trots att rötterna kan ligga många generationer tillbaka. Medborgarskapet är en så stark identitet att den klarar mångfalden.
Men det finns tecken som tyder på att även vi i Sverige är på väg mot en mer inkluderande syn på nationalitet och medborgarskap. Unga personer med invandrarbakgrund kallar sig svensk-palestinier eller svensk-irakier, med en självklar stolthet över båda hemhörigheterna.
Här skönjs konturerna av en svenskhet som inte utesluter, som går att erövra - och att vara stolt över. Som ger dubbel tillhörighet i stället för dubbelt utanförskap.