När svenskar på långresa möts på någon palmkantad strand stannar de naturligtvis och pratar med varandra. De har ofta en ganska samstämmig syn på hemlandet; klimatet är kass, svenskarna lite tråkigt reserverade - men samhället är bra och välfungerande. Så drar man några historier om hur uselt allt funkar i det land man befinner sig i, allt berättat med den lite stolta undertexten att hemma i Sverige är det minsann bättre.
Men vad är det vi menar när vi uttrycker att Sverige är ett välfungerande land? Förmodligen att vi har en hög grad av qog. Det uttalas "kågg" och är en förkortning för quality of government, översatt till svenska betyder det ungefär "samhällsstyrningens kvalitet". I ett land med hög qog är den offentliga verksamheten kompetent, pålitlig och opartisk, graden av korruption är låg och man arbetar på ett icke-diskriminerande sätt. Det är ingen självklarhet ute i världen, i själva verket sticker länderna i nordvästra Europa ut genom sin höga grad av qog.
I senaste numret av Forskning och Framsteg beskrivs det nya statsvetenskapliga forskningsfältet där man jämför stora internationella studier av människors lycka med strukturen i de samhällen de lever i. Forskarna menar att det ur ett statsvetenskapligt perspektiv finns tre fundamentala kvaliteter som gör människor lyckliga: Att vara frisk, att slippa fattigdom (pengar ger lycka, men bara upp till en viss nivå, sedan blir man inte lyckligare) och att leva i ett samhälle med en hög grad av qog.
Att leva i en demokrati räcker alltså inte för att göra människor lyckliga, det är qog som verkligen bidrar till människor livskvalitet. Tittar man på motsatsen blir det tydligt: Tillvaron i ett land med låg qog präglas av oförutsägbarhet och misstro, som individ känner man sig ofta chanslös. Man måste muta läkaren för att få vård, polis och domstolar gynnar dem med rätt kontakter och man måste ha rätt etnicitet för att få bra betyg i skolan eller jobb.
Europa är en brokig världsdel när det gäller qog. Sverige ligger högt medan till exempel Rumänien ligger långt ner. Jag tänker på fyrbarnsmamman Marioara som jag träffade i en by i södra Rumänien förra hösten. Hon är rom och lever med sin familj i ett fallfärdigt litet hus, utan arbete, med en ekonomi där pengarna knappt räcker till mat. Hon berättade hur hon samlat ihop pengar till den nödvändiga mutan för att be en läkare undersöka hennes son Marcel, en 14-åring med öppen gomspalt och psykisk funktionsnedsättning. Läkaren tog pengarna, hånade dem och sade ”ni svartingar är ju idioter allihop” och gav Marcel en diagnos. Marioara kan inte läsa så det var först när hon kom hem till byn som hon fick läkarintyget uppläst för sig. Diagnos: Byfåne.
När svenska och rumänska politiker möts för att diskutera hur man ska förbättra situationen för tiggande EU-migranter hävdar rumänerna att deras land har allt som krävs; sjukvård, rättsväsende, skolor och socialförsäkring. Men det statsvetarna och tiggarna vet, är att graden av qog är väldigt låg och att det är en stor del av problemet.