Till redaktionen kom häromdagen ett fantastiskt mejl från en läsare som heter Agneta Mellner och som beskriver sig som en ”60+ tant”. Hon har läst vår serie om den organiserade brottsligheten i Östergötland och ställt sig frågan vad hon själv kan göra.
”Jag är inte stor och stark och inte så skrämmande (tror jag), men jag har erfarenhet av både ont och gott, jag har tid och är envis. Det är dags för ORGANISERAD TROTSIGHET!”
Det uttrycket gick rakt in i hjärtat hos oss på Corren. Agneta Mellner resonerar så här: Om vi låter gängmedlemmar sitta i fred på åhörarläktarna och skrämma brottsoffer och vittnen så låter vi dem ta makten över sanning och rättvisa. Men. ”I stället för kaxiga skurkar med eller utan västar på åhörarbänkarna kan VI, erfarna rättsälskande ”trots-tanter” ta plats.” Med sådana läsare kan man skatta sig lycklig. Läs mer om henne i Corren på måndag.
Vi behöver fler trotsiga människor, människor som följer sin moraliska kompass och som törs säga ifrån. Viktigt är att våga se det som inte alltid är roligt eller bekvämt att se, om vi ska kunna försvara vårt öppna samhälle. Tråkiga företeelser försvinner inte för att vi vänder bort blicken.
Här i Linköping har vi sett flera prov på den obändiga övertygelsen att det går att göra motstånd mot dunkla krafter. Kommunstyrelsens ordförande Paul Lindvall satte 2008 stopp för det kriminella gänget Bandidos etablering i stan genom att snabbt köpa och sedan riva en fastighet som var tilltänkt som klubblokal – mitt framför näsan på det snopna gänget. Sådant kräver mod och beslutsamhet.
Inte sällan krävs okonventionella grepp och kanske till och med någon gång att regler tänjs en aning. Linköpings kommun fattade det ovanliga beslutet att anställa en relativt nyligen avhoppad gängledare – Arash Sharafadin – som ungdomsledare.
Detta utan att gå den vanliga vägen och rekrytera någon som hade rätt antal universitetspoäng från adekvat linje. Ett viktigt och kreativt beslut, som irriterade en del. Engagerade företagare gick ihop för att lösa de ”böter” avhopparen tvingades betala för att lämna gänget. Sharafadin omkom i en olycka, men hann på kort tid göra avtryck.
I Skäggetorp jobbar Benjamin Imamovic oförtrutet på Allaktivitetshuset för att få fram bättre resurser till ungdomsverksamheten och för att få i gång en fungerande avhopparverksamhet för dem som vill lämna gängen. Hans trotsiga framtidstro och initiativförmåga bådar gott för framtiden.
Bilden intill visar den dam som i vredesmod dängde handväskan efter en nazist vid en demonstration i Växjö 1985. Det hon gjorde var väl inte rätt i lagens mening, men ögonblicksbilden av kvinnans djupt kända och välmotiverade avsky för en hatisk och våldsbejakande ideologi väcker stark sympati. Fotot av Hans Runesson har kommit att bli ikoniskt för vanliga medborgares okuvliga motstånd mot hat och förtryck.
Vi behöver fler som likt Agneta Mellner och andra behåller gnistan och ser den kraft som alstras när alldeles vanliga människor, i sina olika roller i samhället, går samman i organiserad trotsighet.