Förra helgen hjälpte jag en vän att segla en båt från Mälaren, genom Stockholm och ut i skärgården. Det var en både kylig och blöt upplevelse, men det var inte vädret vi satt och pratade om när vi passerade Skurusundet, Stäket och fortsatte förbi Saltsjöbaden ut mot skärgården. Det var husen.
Stockholm sett från vattnet är en uppvisning i svensk rikedom, timme efter timme passerade vi ett oräkneligt antal grosshandlarvillor och lyxiga sommarhus, alla med utsökt placering nära vattnet. Husen var i 10-20-miljonersklassen och uppåt, de flesta avsevärt större än det radhus där jag och min familj bor.
Det kändes som om vi befann oss mitt i en bild av Sverige 2015. Några mil bort hade vi förortsområdena med stor arbetslöshet, ökande trångboddhet och en växande social oro. I båten satt vi som kan unna oss lyxen att segla när vi är lediga, en bild av medelklassen. Men när vi tittade ut över de rikas sommarparadis kände vi oss ändå som fattiglappar i vår ganska anspråkslösa segelbåt.
Hur blev Sverige så här? På 1980-talet var Sverige ett land med mycket små ekonomiska klyftor. Men sedan början av 90-talet har inkomstklyftorna vuxit snabbare och mer än i något annat västland, enligt OECD.
De fattiga har inte blivit fattigare, men deras inkomster har stått still de senaste 20 åren. Medelklassen har däremot fått det betydligt bättre, och för den rikaste tiondelen av befolkningen har de senaste decennierna varit gyllene år, deras disponibla inkomster har vuxit med närmare 80 procent.
Följderna är redan tydliga. Ett exempel: Sedan 90-talets början har skillnaderna i livslängd mellan låg- och högutbildade fördubblats i Sverige, från två och ett halvt år till fem år. De rika lever alltså inte bara bättre, utan även längre.
Bostadssegregationen har ökat vilket gör att vi svenskar lever i allt mer separata världar. De rika är aldrig hemma hos de fattiga, och vice versa. Vi får allt mindre förståelse för varandra, och statsvetare och sociologer ser en uppenbar risk: Växande ekonomiska och sociala skillnader fräter på samhällsgemenskapen.
Det stabila och framgångsrika svenska samhällsbygget bygger på att människor känner gemenskap och en stark tilltro till samhällets funktioner. När denna samhälleliga fogmassa löses upp så gör de rika allt för att slippa betala skatt, för varför ska de betala för samhällstjänster de inte utnyttjar? De har ju sedan länge privata sjukförsäkringar som gör att de slipper att sitta i landstingens väntrum som vi andra. Samtidigt kastar tonårskillar sten på räddningstjänst och ambulanspersonal i förorterna, och kommunerna uppmanas att planera för växande ”social oro” i utsatta områden. Bara det är en mycket sorglig bild av Sverige år 2015: Den välutbildade medelklassen sitter i möteslokaler och planerar hur de ska hantera situationen när underklassen blir våldsam.
De växande ekonomiska klyftorna under de senaste 20 åren är kanske den samhällsomvandling som kommer att få störst konsekvenser för framtiden. Vad jag inte begriper är varför vi inte diskuterar det mera. Varför fokuserar så många frustrerade människor på etnicitet när vi borde prata klass?