När jag för drygt tre år sedan var ny i stan var Linköping för mig ingenjörernas och flygets stad, den välordnade, trygga och lagom stora staden. Stiftsstaden, residensstaden och universitetsstaden med natursköna omgivningar och levande restaurang- och uteliv. Saab har gjort Linköping vida känt som ledande flygteknologiskt kluster, och i Mjärdevi lever spännande it-företag sida vid sida.
Linköping bär många av de karaktärsdrag som en framtidsstad har. Allt detta visste jag.
Vad jag inte till fullo förstod var att Linköping är en djupt tudelad stad. Det finns en annan del av Linköping, en skrämmande skuggsida där organiserad brottslighet pressar krögare till underkastelse, där gängrelaterade uppgörelser blivit en del av vardagen och där frustrationen och utanförskapet vuxit till en förbittring som vid en gnista urartar till upplopp, slagsmål och vandalisering.
Den gångna helgen attackerades polis och brandmän av stenkastare i Skäggetorp. 24Corren har visat hur arga unga män agerade som en självutnämnd milis. Maskerade, beväpnade med basebollträ och iklädda handskar för att inte lämna fingeravtryck patrullerade de i centrum och kontrollerade inpasserande bilar.
Det är en bedrövlig utveckling och allra mest för de boende, för som vanligt är det ett fåtal personer som sargar tryggheten för de många som lever och jobbar där.
Vi på Corren får ibland kritik från de många goda krafter som verkar i Skäggetorp, Ryd och Berga för att vi ger en alltför negativ bild av dessa stadsdelar, och att vi därmed medverkar till en nedåtgående spiral. Tro mig, det är en fråga som vi ofta debatterar på redaktionen. Vi vill gärna visa en mer allsidig bild, för vi vet att det finns ett vitalt föreningsliv och engagerade nattvandrare i dessa förorter.
Men det går heller inte att blunda för de sociala problemen – i alla fall inte om man tycker att en förändring är önskvärd. Fakta är mycket oroande. I Skäggetorp är nästan var femte person i arbetsför ålder arbetslös. Motsvarande siffra för Ryd är 14 procent, vilket ska jämföras med 6 procent för hela Linköpings kommun. Nästan 27 procent av Skäggetorpsborna fick någon gång under 2012 socialbidrag, vilket ska jämföras med snittsiffran för Linköping på 5,1 procent.
Sedan några veckor tillbaka pågår ett föga konstruktivt lågintensivt gräl mellan kommunledning och polisledning om vems felet är att gängkriminaliteten fått fäste.
Det är en fråga som bör lämnas till samhällsvetenskapen. Viktigast är att blicka framåt. Varken den borgerliga alliansen eller oppositionen har haft tillräckligt fokus på denna fråga. Och man kan med fog anta att stängningen av närpolisstationerna i dessa stadsdelar inte precis ökat de ungas tillit till polisen.
Men nu behövs en kraftsamling mellan olika samhällssfärer för att lyfta Linköpings tuffa bostadsområden. Föreningslivet och lokala företag behöver involveras. För dem som dragits in i gängkriminalitet måste det finnas vägar ut. Där finns det viktiga erfarenheter att ta del av från avhopparverksamheten Passus vid Fryshuset i Stockholm.
Skäggetorps, Ryds och Bergas unga behöver bra skolor och vägar in till riktiga jobb. Jag är övertygad om att det finns företag som är beredda att erbjuda unga människor praktikplatser som ett första steg in på arbetsmarknaden.
Det sista Linköpingsborna efterfrågar är en strid om vem som inte gjort vad. Nu krävs engagemang, empati och fokus. Linköping är en rik och resursstark kommun, vilket bildar en bra grund för ett nytt samhällskontrakt. Här finns ett starkt civilsamhälle och många människor som vill att Linköping ska vara en stad där alla människor får en chans att komma till sin rätt.