En av mina absolut bästa läsupplevelser på senare år är Daniel Kahnemans ”Tänka snabbt och långsamt”. Den är en internationell bestseller, många av er har säkert läst den. Daniel Kahneman är en av världens ledande psykologer och har bland annat fått Nobelpriset i ekonomi. Boken är en riktig tegelsten, den kräver en hel del av sin läsare. Det är inget man hasplar igenom en lat helg i soffan, snarare textsjok som måste läsas flera gånger om för att sjunka in.
Kahneman utforskar relationen mellan mänskligt tänkande och statistik. Enkelt uttryckt så är Kahnemans grundtes att vi människor har två typer av tänkande som han kallar för ”system 1” och ”system 2”. System 1 står för det intuitiva tänkandet, det som sker automatiskt och motståndslöst. System 2 däremot är då vi tvingas analysera och väga in komplexa faktorer. System 1 används när vi kör bil till exempel, vi överväger ju inte alla beslut. System 2 använder vi när vi ska räkna ut ett komplext mattetal. Det är jobbigt tänkande. Energikrävande. För det mesta försöker vi slippa använda system 2 – system 1 räcker ofta i livets vardagssituationer.
Men system 1 är förrädiskt på flera sätt. Inte minst för att våra hjärnor vill ha mönster, regelbundenhet, sådant som kan förutses. Komplex information, saker som inte passar in i ett givet system är mycket svårare för oss att ta till oss. Hjärnan ser mönster där inga mönster finns – ni vet som sådana där optiska synvillor där hjärnan tolkar fram bilder och innehåll som inte existerar. Hjärnan skapar färdiga världsbilder som är bekväma, tröstande, förutsägbara och meningsfulla. Information som utmanar våra färdiga världsbilder tenderar vi att avfärda – för att det är mycket enklare och känns mer meningsfullt, än att stå ut med att världen är ett sammelsurium, ett virrvarr, ett komplext och oöverblickbart kaos.
Därför kan det vara svårt att hantera informationen i media kring den så kallade ”orons sommar”, som den här sommaren har kallats. Mordet på Lisa Holm i Västergötland, mordet i motionsspåret i Upplands-Väsby, knivdådet på Ikea i Västerås, knivdåden i Norrköping – sammantaget ger dessa händelser en känsla av att samhället håller på att förändras. Att något stort, fasansfullt, är i görningen. Något som hotar oss och som måste stoppas.
Men. Det kan lika gärna vara så att dessa händelser faktiskt inte har något med varandra att göra, att det inte finns några som helst samband. Att det är en ren slump att de inträffar inom loppet av två månader.
Läs gärna ovanstående stycke igen. ”En ren slump”. Kan man verkligen acceptera det som förklaring? Va? Måste det inte finnas ett mönster, en röd tråd? Det är som om hjärnan protesterar, vilt. ”Jag vill inte ha slump, det är så jobbigt!” skriker den. ”Jag vill ha något som jag känner igen! Något som jag kan tolka! Ingen himla oförklarlig slump!”, ungefär så håller den på.
På Correns redaktion har vi pratat mycket om ”orons sommar”. Om hatet som växer på sociala medier på nätet. Om polariseringen i samhället, om den offentliga debatten och vem som egentligen får komma till tals. Om Correns roll i det hela, hur ser den egentligen ut?
Jag tror att en av våra viktigaste roller framöver är att vara en röst som tvingar igång system 2 hos våra läsare. Som aktivt undviker att skapa mönster, och som tvingar oss att tänka till. Det är en stor skillnad på en sådan ambition och den riktning som gäller för andra typer av mediekällor, som Avpixlat och Fria Tider: de handlar helt och hållet om att bekräfta mönster. De talar endast till system 1. De slår fast givna världsordningar.
Men det ska inte Corren göra. Inte nu, inte framöver.