Drottning Silvia har reagerat starkt på en bild som skapats av konstnärinnan Elisabeth Ohlson Wallin, där hon avbildas i färd med att sopa ett hakkors under mattan. Bilden återger också artisten Camilla Henemark liggande naken på ett bord med pizzabitar över kroppen samt ett antal igenkännbara män som tar för sig av det goda. I fonden syns kung Carl XVI Gustaf i en stel pose.
Bilden är ett fotomontage, som ursprungligen publicerades i den S-märkta tidskriften Tiden. Bilden är utan tvekan grov. Den är rent av rätt osmaklig. Den syftar givetvis på de historier som varit i svang om kaffeflickor och mäktiga män i kungens omedelbara närhet samt på frågan om drottning Silvias fars förehavanden under andra världskriget.
Eftersom bilden väckt starka reaktioner, inte minst i kungahuset, har ett antal tidningar publicerat den för att visa vad debatten handlat om. Då vidtog riksmarskalken den för hovet ovanliga åtgärden att anmäla tidningarnas publiceringar till Pressombudsmannen, PO.
PO Ola Sigvardsson, min företrädare här på Corren, valde att avskriva ärendet direkt, med hänvisning till att drottningen är en offentlig person, vilket innebär att hon får tåla en hårdare granskning än privatpersoner. Denna position ger också drottningen en möjlighet att själv i offentligheten försvara sig mot kritiska påståenden. En högst rimlig bedömning kan man tycka. Men hovet lät sig inte nöja med PO:s besked utan har nu överklagat ärendet till Pressens opinionsnämnd (PON).
Till de principer som omger den svenska pressetiken hör att inte ge offentlighet åt PO-anmälningar, detta eftersom en person som känner sig kränkt i medierna inte ska behöva känna sig ytterligare utsatt genom den publicitet som en anmälan i så fall skulle kunna innebära.
Expressen bröt mot denna princip genom att berätta om drottningens anmälan, med hänvisning till att en offentlig persons agerande i förhållande till medierna måste kunna belysas. Även denna artikel som du läser just nu skulle kunna fällas, eftersom den ju också berättar om anmälan.
Dock menar jag att det finns skäl att ge offentlighet åt hovets relation till medierna. I oktober förra året gick kungafamiljens advokat, den så kallade hovauditören, Axel Calissendorf ut i en debattartikel och förespråkade hårdare lagstiftning för att begränsa pressfotografers möjligheter att arbeta (DN Debatt 2/10 2012). Till bilden hör försöken att på omvägar stoppa eller påverka innehållet i ”Kalla Faktas” (TV4) dokumentär om drottningens far.
Att medlemmar i det svenska kungahuset blir upprörda av hård politisk satir är begripligt. Men det är en annan sak att försöka bötfälla tidningar för att de återgett ett verk som anspelar på en allmänt känd debatt om kungahusets förehavanden och som gjorts av en välkänd konstnärinna.
Det svenska kungahusets förhållande till nazismen måste kunna debatteras i offentligheten, hur smärtsamt det än är. Det finns grenar av familjen Bernadotte som med kraft tog avstånd från nazismen, men det finns också grenar som intog en protysk hållning och därmed landade i en apologetisk position mot nazistregimen. Skulle detta förtigas?
Under många år hävdade drottning Silvia att hennes far var en hjälte som räddade judar undan Förintelsen. Först genom idogt journalistiskt arbete framträdde en betydligt mer komplicerad bild, och det var först då som drottningen själv initierade efterforskningar om vad som verkligen förevarit.
Mot den bakgrunden framstår försöken att näpsa medierna i en solkig dager.