På 90-talet kom flera flyktinggrupper till Linköping, bland dem var bosnier, irakier och somalier de största grupperna och en del hamnade i Skäggetorp – där majoriteten fortfarande var svenskar. Jag kom till staden sommaren -93 och året därefter började jag jobba som hemspråkslärare på skolor där det fanns bosniska elever. Under några år hjälpte jag de barnen att fortsätta sin skolgång på ett nytt språk och jag undervisade i modersmål för dem som redan har lärt sig svenska.
Jag lärde känna många hemspråkslärare från andra länder – på den tiden var de organiserade inom kommunens enhet Språk och kultur. Enheten satsade resurser på att med hjälp av hemspråkslärarna påskynda barnens integrering i den svenska skolan samt att involvera alla invandrarföräldrar i barnens skolarbete och i samhället.
Efter några år lämnade jag lärarjobbet men behöll kontakten med hemspråkslärarna. Sedan som reporter ville jag gärna skildra nysvenskarnas kamp för sin plats i samhället och ge dem en röst. Hemspråkslärarna kunde alltid hitta personer i de olika folkgrupperna som kunde berätta för våra läsare om hur det är att fly från kriget, att anpassa sig till ett nytt land, att söka hundratals jobb utan att bli kallad till en enda intervju eller vad man nu var intresserad av.
Jag undvek inte att skriva om kulturkrockar men jag sökte också positiva vinklar. Minns min intervju med en bosnisk man som fick ett ingenjörsjobb på Ericsson efter ett halvtimmessamtal. Men jag minns också många föräldrar som inte kunde förstå att de hela tiden fick höra hur det går bra för deras barn i skolan men sedan fick barnen inte godkänt i vissa kärnämnen. Föräldrarna och lärarna pratade inte om samma sak. Lärarna menade att barnen inte orsakade stora problem i klassrummet och att de gjorde kunskapsmässiga framsteg medan föräldrarna menade betyg, betyg och återigen betyg.
Olika invandrarprojekt startade, blev framgångsrika ett tag och vi skrev om dem. Sedan tog allt slut utan något konkret resultat. Jag intervjuade åtskilliga projektdeltagare som undrade över syftet med alla dessa projekt – människor som hade utbildning men aldrig fick ett lämpligt jobb. Eller jobb överhuvudtaget. Genom åren har många Skäggetorpsbor, och inte bara de, protesterat mot att allt som hade med det svenska samhället att göra togs bort från Skäggetorps centrum, till och med Systembolaget. Det var i slutet av 1990-talet och en bit in på 2000-talet.
De här mammorna som vi har träffat under 2020 blev också överraskade över barnens betyg eftersom de hörde att det gick bra för barnen, oavsett vilken skola de gick i. Projekten startar och avslutas fortfarande och projektdeltagarna går sedan arbetslösa och ledsna trots att de fick beröm att de var sååå duktiga. I varenda samtal hör jag både barn och vuxna från Skäggetorp önska sig svenska kompisar. Svenskarna har flytt från Skäggetorp och de från övriga stadsdelar har inga naturliga kopplingar dit. De flesta som kom dit på 90-talet flyttade också därifrån så fort de fick jobb och fattade vad som höll på att hända.
Vi intervjuar folk i Skäggetorp och andra utsatta områden när vi behöver deras reaktion på något som har hänt. Genom åren har många ställt upp, både anonymt och med namn och bild, och pratat om allt möjligt som vi har velat veta. De har också berättat vad som BÖR göras. Många gånger har jag varit tvungen att förklara varför jag pratade med dem när det ändå inte ledde till någon förbättring och när ingen bryr sig.
De ställer upp, berättar, blottar sina djupaste känslor och sina liv, utsätter sig för obehagliga reaktioner både från sina egna och från dem på "andra sidan", föreslår förändringar för att .....? Vad?
Under alla år som Skäggetorpsbor har uttalat sig har Skäggetorp hunnit bli ett av landets 23 mest utsatta områden. Och Linköping har blivit Sveriges näst mest bostadssegregerade stad, efter Södertälje, enligt Sofia Wixe, forskare på Internationella handelshögskolan i Jönköping. Det är det som vi nu ser trots insatserna de senaste 25 åren.
De här mammorna säger att de är rädda för de kriminella och därför vill de vara anonyma. Jag vill inte spekulera i om något hemskt verkligen skulle hända, men jag anar vad som INTE kommer att hända även om de hade trätt fram.
Mammorna behöver stöd från alla dem som finns på "den andra sidan" av Linköping både för att lyckas i sin kamp för barnen och för att inte vara rädda för att säga sitt namn.