Under de senaste åren har vi fått påtagliga bevis på att styrkeförhållandena i världen har rubbats. I den gamla världen fortsätter den ekonomiska kräftgången, medan Kinas ekonomi under de senaste decennierna har tagit sjumilakliv.
När Internationella valutafonden IMF nyligen behövde förstärka kriskassan vägrade USA och Kanada bidra. I stället var det tillväxtländer, främst Kina och Brasilien, som räddade IMF och förstärkte lånekapitalet med hisnande 430 miljarder dollar. I gengäld begär tillväxtländerna större inflytande över valutafonden.
Kina äger hälften av USA:s utlandsskuld. När den amerikanska kongressen inte lyckades ena sig om åtgärder för att få statsfinanserna på rätt köl hördes ett hotfullt mullrande från Peking.
Även de haltande euroländerna har förlitat sig på stöd från giganten i öst. Allt medan kinesiska företag köper upp storföretag i väst och gör enorma investeringar i Afrika och Sydamerika.
De kinesiska ledarna har under en tid fokuserat på den egna tillväxten och på att ha stabila relationer till omvärlden. I ökande grad gör nu det kinesiska ledarskapet anspråk på att spela en mer tongivande roll i storpolitiken.
Hur ska man hantera det faktum att Västvärlden tvingas förlita sig på att världens största diktatur visar sin goda vilja? Problemet är väl att man inte har särskilt mycket till alternativ, så länge som man fortsätter med lånefinansierad överkonsumtion. Är det då fel att interagera med Kina, borde vi avstå från att handla med ett land som flagrant kränker de mänskliga rättigheterna?
Torbjörn Lodén, professor i Kinas språk och kultur vid Stockholms universitet, tar ett grepp om frågan om hur vi bör förhålla oss till den kinesiska draken i den nya boken "Kinas vägval - från himmelskt imperium till global stormakt" (SNS Förlag).
Han menar att försök att isolera landet bara skulle gynna de konservativa krafter som alltjämt finns i kommunistpartiet. Den kinesiska regimen har under de senaste decennierna släppt något på åsiktsförtrycket, så att det i dag är möjligt att debattera miljöförstöring, korruption och sociala problem. Detta hänger till stor del samman med att Kina öppnat sig för intryck från omvärlden. Lodén konstaterar därtill att det i dag inte ens är möjligt att isolera Kina, eftersom landet spelar en helt central roll i världsekonomin.
För den skull får vi inte tiga om de människorättsbrott som konstant äger rum i Kina, påtalar Lodén. Och här kan man nog ha anledning att resa en del frågetecken. Kinesiska företagsledare och toppolitiker reser världen runt med välfyllda kappsäckar fulla med pengar som kan rädda eller krossa anrika storföretag som hamnat på dekis. Då är det nog inte alltid så att frågan om fängslade dissidenters öde står högst på dagordningen.
Men ett hårt och tydligt tryck mot Kina måste vidmakthållas. Domen över västländer som sviker de kinesiska demokratiaktivisterna kommer att bli hård en dag. För det rör sig i jättenationen. I Kina finns många vinnare på den ekonomiska utvecklingen men många, många som inte fått del av det ökade välståndet. I landet finns ett pyrande missnöje över sociala klyftor, miljöproblem och utbredd korruption. Den arabiska våren visar på den kraft som kan finnas i ett sådant missnöje. Peking har följt den arabiska revolten med oro. Och det med rätta.