Mina kolleger och jag har skrivit mycket om äldreomsorg under åren, inte bara om det som händer i Linköping utan också i våra grannkommuner.
Jag brukar höra att vi, generellt sett, har en äldreomsorg i världsklass i Sverige och i Linköping. Det stämmer säkert.
Men vi kan inte nöja oss med det. När sanningen är att vi inte har en bättre äldreomsorg än den som finns på de ställen där det är sämst. Det spelar ju ingen roll för en enskild äldre att boendet i grannkvarteret har toppkvalitet, om det egna boendet är uselt.
I närtid har en rad missförhållanden uppdagats både i Linköping och i våra grannkommuner. Då har det inte bara handlat om privata utförare, utan sådant som hänt i den kommunala äldreomsorgen.
Vi har kunnat läsa om människor som i princip svälter ihjäl på boende, vi har läst om människor som inte fått hjälp med personlig hygien som lett till livshotande infektioner, vi har läst om människor med smärta, där ingen bryr sig om att ta reda på varför personen har ont.
I en IVO-rapport kan man läsa om språkförbistringar, men också om att medarbetare inte vet vilken värdegrund man utgår ifrån. Vi har också kunnat ta del av, återigen i IVO-rapporter, att det finns stora brister i dokumentationer, att en del dokumenterar insatser som aldrig utförts. Kommunen själv rapporterar till IVO om undermåligt utförda insatser på egna boenden.
I ett fall säger en chef på ett kommunalt boende.
– Det vi såg i utredningen är inte bara brister i dokumentationen. Det fanns brister också i värdegrunden och det som gäller individens behov och rättigheter.
På samma arbetsplats rapporterade en nytillträdd chef till IVO att det bland personal finns "en otydlighet i varför man går till jobbet - vad vi gör, hur vi gör, varför vi gör och för vem vi gör."
I dag är det kris i bemanningsfrågan när det gäller äldreomsorgen. Om jag inte ska skylla allt på politiken så har vi själva, hela samhället, satt oss i den sitsen. I så många år har vi bara utgått från att det finns en kader av kvinnor som inget hellre vill än att slita ut sig i äldreomsorgen. Men de kvinnorna har tagit slut nu. Samtidigt som andelen äldre blir allt fler.
En riktigt usel kombination.
Äldreomsorgen pekas också ut som något som gör att människor utanför arbetsmarknaden kan få sitt första jobb. Det kan vara en lysande kombo om det finns intresse för jobbet. Om inte, kan det vara ren katastrof, särskilt för de människor som är beroende av hjälpen.
I dag pratar vi alltmer om utbildning och språkkrav. Det är bra och precis som det ska vara. Det känns inte som särskilt kontroversiellt att tycka att man ska förstå instruktioner, sina kolleger och de man tar hand om. Här har arbetsgivaren det största ansvaret. Att se till att de krav som ställs på en tjänst också uppfylls och om inte, stötta med utbildning. Sanningen är, som många vet, att många kommuner inte skulle klara av någon omsorg, särskilt inte äldreomsorg, om alla som inte kan svenska plötsligt skulle sluta.
Men det finns andra krav att ställa. På all personal – också på ledningsnivå – oavsett språkkunskaper.
Vad sägs om lite empati?
För handen på hjärtat. Vad spelar ens den mest korrekta svenska för roll om du helt saknar intresse för de personer du ska ta hand om?
Att jobba inom äldreomsorgen är ett mycket svårt jobb. Det handlar så mycket om att bygga relationer, ha tålamod, skapa förtroende, inge trygghet för att i bästa fall kunna lindra oro och ångest. Det handlar om att vara en människa som kan se andra människor. Det är inte alla förunnat och inte något som en utbildning automatiskt ger.
Det är ett svårt jobb eftersom de som behöver vården och omsorgen är som folk är mest; snälla, dumma, petiga, omständliga, rent av gnälliga och ibland elaka. Sådant måste personalen inom äldreomsorgen hantera varje dag. Utan att låta det gå ut över den som ska ha omsorgen. En svår konst som långt ifrån alla människor besitter.
Men alla de som har förmågan och kan konsten, de personerna måste vi vara mycket rädda om. De förtjänar mycket mer respekt, de ska få all utbildning som krävs och löner och scheman som går att kombinera med ett privatliv.
För varför ska unga människor i dag annars välja att jobba inom äldreomsorgen?
Fundera på det ni.
Men svaret får inte vara; för där får vem som helst jobb.