Idag är det Sveriges nationaldag. Vad är det vi firar egentligen? Svenskhet? Vad är det?
Jag har själv levt som utlänning i många år under min uppväxt. En sak som är slående med utlandssvenskar är den frenesi och entusiasm som uppbådas när det kommer till svenska traditioner och högtider. Trots att det är 35 grader varmt så ska man så klart fira Lucia den 13 december. Lucians ljus kroknar i värmen och tärnorna svettas i sina ankellånga lusselinnen. Midsommarstången ska resas, den av vänliga släktingar utskickade sillen ska ätas. Man ska sjunga ”Vintern rasat” trots att det varit stekhett i månader. Till och med Kalle Anka ska man titta på, på video såklart, prick klockan tre på julafton. Svenska traditioner blir ännu viktigare, trots att man är så långt hemifrån. Man skapar sig en liten bubbla av igenkänning.
För det är lite tröttsamt att inte riktigt passa in, att ständigt vara en främling. Att hålla fast vid det man känner igen tillsammans med andra med samma bakgrund blir ett sätt att bekräfta för sig själv vem man är.
Och en erfarenhet jag delar med många andra människor är hemkomsten. Man åker tillbaka till hemlandet och tänker att nu, nu kommer jag att vara som alla andra. Inget mer främlingskap. Men så är det inte alls. För hemlandet och människorna och språket och städerna och tänket och utbudet och kulturen – allt förändras hela tiden. Det man själv trodde var kittet, det gemensamma, räcker inte särskilt långt. Det handlar ganska lite om gemensamma högtider och en nedärvd sångrepertoar eller välkända maträtter. För själva livet man har levt är så radikalt annorlunda. Plötsligt inser man att man bär främlingskapet i sig, att gamla vänner kan bli nya främlingar och tvärtom – det som upplevdes som främmande i början har grott in i en och blivit en del av en själv.
Svenskhet är helt enkelt ingenting statiskt. Tvärtom, det är flexibelt, flyktigt, formbart. Och detta skrämmer vissa människor, som tycker att det var bättre förr och att världen ska vara enkel att skära i bitar, som vore den en tårta. De önskar sig det vintrigaste luciafirandet och den somrigaste midsommaren och påstår att ”den svenska kulturen” är hotad. De vakar som hökar över sina egna rättigheter och blir rent av förnärmade över att det finns människor som kommer hit på flykt undan krig och terror. Eller människor som kommer hit bara för att de kan eller vill. De vill inte höra talas om att svenskhet inte är någon slags nedärvd egenskap utan en gemensam föreställning.
Och de tror att de kan lagstifta bort globaliseringen. De tror på fullt allvar att de framgångsrikt kan isolera Sverige från omvärlden och upprätta en knivskarp gräns för vad som är svenskt och inte. Men de har fel. För svenskhet har aldrig varit och kommer aldrig att bli något statiskt och kontinuerligt.
Idag, denna nationaldag, tänker jag med ömhet på det här vackra, fredliga, kylslagna lilla landet. Jag är tacksam för att just nu få vara del av detta. Tacksam för möjligheterna som bjuds i ett land som är fritt, öppet, tolerant. Att leva just här, precis i denna lilla skärva i världshistorien, är inte en rättighet. Det är en möjlighet. Och det är värt att fira.