Charlotta Friborg: De riskerade livet för att rapportera

Onsdagen blev en dag av glädje och oändlig lättnad. Då kom beskedet att de kidnappade journalisterna Niclas Hammarström och Magnus Falkehed frigivits.

De två frilansjournalisterna reste till Syrien i november för att skildra hur inbördeskriget drabbade civilbefolkningen och för att beskriva läkarnas arbetssituation. På vägen ut ur landet stoppades de vid en vägspärr och bortfördes under vapenhot.

De båda har vittnat om ångestladdad ovisshet under de sex veckorna i fångenskap och om hur de utsatts för skenavrättningar, svältkost och grov misshandel. Niclas Hammarström skottskadades vid ett flyktförsök.

Massmördandet i Syrien är en av vår tids största katastrofer. Civilbefolkningen har blivit måltavlor i krigandet. Assadregimen tvekar inte att till och med använda giftgas mot barn och andra oskyldiga.

De stridigheter som började som en kamp för demokrati och mänskliga rättigheter har alltmer övergått till att bli ett allas krig mot alla, där den ökända mördarregimen slåss mot rebellgrupper av olika schatteringar och där al-Qaida-influerade grupperingar vinner mark.

Inbördeskriget i Syrien har hittills krävt minst 130 000 dödsoffer. Någon exakt siffra finns inte eftersom utländska observatörer av säkerhetsskäl inte längre kan vara i landet. 2,5 miljoner människor har flytt från landet. Det finns ett extremt stort behov av att skildra denna humanitära tragedi för att påkalla omvärldens engagemang. Regimens medier pumpar ut propaganda och de demokratiskt sinnade rebellerna är svaga och har svårt att göra sig hörda. De islamistiska rebellerna är ofta direkt fientligt sinnade mot fri nyhetsförmedling. Därför är en oberoende rapportering så viktig. Men Syrien är en livsfarlig plats för journalister. Under de tre år som kriget pågått har över 60 journalister dödats. Den amerikanska organisationen Committee to protect journalists beräknar att en journalist i veckan kidnappas. Organisationen Reportrar utan gränser kallar Syrien ”en begravningsplats för nyhetsförmedlare”.

Hur kan man då tänka tanken att åka dit?. Varken Magnus Falkehed eller Niclas Hammarström har namn om sig som riskbenägna äventyrare. De är kända som engagerade och kloka journalister. De åkte för att det finns en historia som behöver berättas. De förberedde sig noga och vidtog de säkerhetsåtgärder som de bedömde som nödvändiga. Men det räckte inte. Vid presskonferensen vid hemkomsten tackade journalisterna de många som arbetat intensivt med att få dem fria. DN och Aftonbladet har på ett föredömligt sätt tagit ansvar för sina frilansare, trots att dessa inte var ute på uppdrag för tidningarna. Och utan att veta några detaljer så kan man konstatera att UD och Rikskriminalen verkar ha gjort ett mycket bra jobb.

De flesta kidnappningar som äger rum Syrien är betydligt mer utdragna och många slutar med att offren aldrig mer återfinns.

Vi ska glädjas åt att Magnus Falkehed och Niclas Hammarström återförenats med sina familjer men inte glömma de många journalister, hjälparbetare och andra som fortfarande är kidnappade. Och inte heller den befolkning för vilken det egna landet blivit till ett fängelse.