Tonåringar och unga arga män tänder eld på bilar, krossar fönsterrutor, vandaliserar butiker såväl som skolor och kastar sten mot polismän och brandmän. Natt efter natt har upplopp och oroligheter pågått i en rad Stockholmsförorter och mot slutet av veckan spred sig skadegörelsen till fler städer.
Från TV-sofforna och tidningarnas debatt- och kultursidor får vi en rad förklaringsmodeller. Utanförskap. Arbetslöshet. Segregation. Frustration. Anonymitet. Allt detta är givetvis riktigt och allvarligt.
Men man får inte vara så naiv att man bortser från att kravaller av detta slag vanligen startas av enskilda individer som går i gång på våldet, som lockas av adrenalinkicken, som berusas av makten i en stor flock som sprider skräck på gatorna.
Det otäcka är att dessa igångsättare lockar med sig andra ungdomar, som efter dessa nätter av bränder och bråk kommer att lagföras, kanske för första gången, och får en plump i brottsregistret.
Det mest beklämmande är att förstörelsen drabbar redan utsatta bostadsområden. Det är de boendes egna bilar som eldas upp. Det är förskolor och skolor som redan har ett tufft budgetläge som får lägga pengarna på att byta ut krossade fönster i stället för att köpa in nya trehjulingar eller uppdaterade skolböcker. Det är den lokale bagaren som vakar i butiken på natten för att förhindra vandaliseringen och undvika konkurs.
Därför är det så hoppingivande att det är de boende själva som säger: Stopp, nu är det nog. Nu förstör ni inte mer för oss. Det här är vårt bostadsområde. I Skäggetorp i Linköping har det inträffat en rad incidenter de senaste veckorna, med bilbränder och skadegörelse. Det finns en oro för att Stockholmsupploppen sprider sig hit. Därför är det ett styrkebevis att se hur engagerade ungdomar, föräldrar och andra boende kraftsamlar för att visa närvaro ute i bostadsområdet.
Att polisen agerar beslutsamt men också klokt så att denna typ av skeenden inte trappas upp är viktigt. Men aldrig så goda polisiära insatser kan inte ersätta engagemang och närvaro av alldeles vanliga människor och föräldrar som markerar att de inte accepterar buset utan står upp för trygghet och lugn.
Som medieföretag har vi anledning att reflektera över vår roll när oroligheter av detta slag blossar upp. Många av dem som deltagit i upploppen triggas av att se resultatet av sina dåd toppa nyhetssändningar och tidningarnas förstasidor.
Den effekten är dessvärre svår att undvika, för självklart måste vi rapportera om detta. Men det vi behöver diskutera på ett självprövande sätt är HUR vi skildrar dessa händelser. Vi har haft livliga och bra samtal om detta på Corren och försökt att belysa förortsupploppens orsaker och mekanismer, snarare än att späda på rädslan. Man kan undra om inte en del medieföretag – med horder av reportrar och fotografer på plats och referat i realtid på webben – riskerar att ta steget från betraktare till inspiratörer.
Vi har i vår rapportering i Corren ingen vilja att försköna verkligheten, men vi har också velat skildra det civilsamhälle som står upp mot vandalisering och våld. Jag vill gärna höra mer om vad ni tycker om vår bevakning. Hör gärna av er per mejl.