På söndag börjar politikerveckan i Almedalen i Visby. Som vanligt slår antalet programpunkter och arrangörer nytt rekord - detta trots att vi är mitt i en mellanvalsperiod. Två dagar före start var över 1 800 programpunkter och 930 arrangörer anmälda - en ökning med drygt 20 procent jämfört med föregående år som även det var ett rekordår.
Som ritualen numera bjuder har Almedalsveckan föregåtts av en debatt om dess existensberättigande. I år är det en bok av statsvetaren Maria Wendt, verksam vid Stockholms universitet, som givit bränsle åt meningsskiljaktigheterna.
I boken "Politik som spektakel" (Atlas Akademi) anlägger Wendt ett skarpt mediekritiskt perspektiv som är intressant att reflektera över. Hon beskriver hur mediebevakningen blir alltmer spelorienterad och driver tesen att medierna inte längre lever upp till uppdraget att vara en viktig arena för verkliga problem och samhällsfrågor.
"På flera sätt lever medier och politiker snarast i symbios. På en konkret nivå handlar det om att politiker och journalister behöver varandra." Det Wendt skjuter in sig på är medialiseringen av politiken, att politiker är beroende av medier för att komma ut med sina budskap och därför tenderar att förenkla och spetsa till budskapen för att nå igenom i bruset. Men hon menar också att medierna inte i tillräckligt hög grad sköter sitt granskande uppdrag, utan blir beroende av politikers agenda för att få intervjuer och nyhetsstoff.
Wendt målar en bild av den politiska och journalistiska sfären som en scen där aktörerna spelar upp sig för varandra och där väljare, läsare och tittare förvandlas till en passiviserad publik. Men med den utgångspunkten blir det faktiskt lite svårt att förstå varför just Almedalen blir måltavlan för den bistra kritiken.
Den som var på plats under Almedalsveckan 2010, då Littorinaffären briserade och det heta Visby förvandlades till en kokande häxkittel av rykten och sladder, kan i och för sig ge henne en poäng. Inte minst besynnerlig var historien eftersom Littorin avgick direkt efter att han fått besvärande frågor från en reporter (trots att inget ännu publicerats) med hänvisning till familjeskäl. Alltmedan surret och snicksnacket om vad som egentligen skett spreds i Visbys medeltidsgränder, och allmänheten förblev ovetande. Sedermera publicerades dock hela historien om vad Aftonbladet egentligen ställt för frågor.
Almedalsveckan är förvisso journalist- och politikertät. Men veckan rymmer mycket mer. Där kan inte bara de stora organisationerna arrangera seminarier utan även småaktörer med tajt budget har en chans att göra sig hörda. De senare får kanske aldrig rubriker i kvällspressen, men under veckan finns det möjligheter för vem som helst att komma makthavare och opinionsbildare nära.
Almedalen må å ena sidan vara genomarbetade politikertal och välbesökta politiska seminarium, men där finns också plats för alternativa rörelser, frivilligorganisationer och okonventionella opinionsbildare. Politikens Hultsfredsfestival har Almedalsveckan ibland kallats ironiskt. Liknelsen är inte helt fel. För den samhällsintresserade är utbudet gigantiskt. Där finns både det breda och det smala. Där finns stjärnorna och där finns de som är på väg fram.
Det politiska spelet må dra till sig riksmediers uppmärksamhet, men Corren kommer som vanligt se till att bevaka och rapportera från veckan - med särskilt fokus på sakfrågor som berör vår region.